Semmelmannen

Vana läsare vet att jag tidigare kallat så kallade butikssemlor för själlösa. Givetvis är inte detta något taget ur luften, utan bygger som allt annat på empirisk forskning. Det är helt enkelt så att alla de semlor Semmelmannen testat som säljs i tvåpack runt om i livsmedelsbutiker inte har haft vare sig snille eller smak, själ eller hjärta. 

Men någonstans i Semmelmannen finns en obetvinglig lust att ständigt gräva djupare, att gå till den absoluta botten av allt. Kanske var det detta som gjorde att jag gav butikssemlan en ny chans häromdagen? Så kan det mycket väl vara, men till saken hör att detta inte var vilken snabbköpstemla som helst, utan en som säljs i självaste hjärtat av hipsterstockholms matmecka, Urban deli; bakad och skapad några fotsteg därifrån på Urban deli bakery. Engelska namn ska det vara, tydligen, men Semmelmannen drar en suck av lättnad över att åtminstone semlan får behålla sitt namn. 

Jag tänker, att butikssemlan med sitt - förvisso med all rätt - skamfilade rykte skulle kunna få någon form av revansch idag genom att inte tillverkas så storskaligt som de görs på t.ex. Bageri Baronen eller Alimenta (och sedan säljs på Hemköp eller ICA). Så trots en prislapp som fullkomligt krossade andra butikssemlors var det med frid i sinnet som Semmelmannen slog sig ner för att frossa på dagens bakelse.

Tyvärr har semlan hunnit stå kyld så länge att rena tövädret drabbat locket och låta florsockret fullständigt smälta bort. Samtidigt är detta ett bra tecken, eftersom vi i alla fall kan vara säkra på att det är äkta florsocker som använts och inte fuskersättningen dekorsocker. I övrigt har Urban-semlan fina proportioner, ett trekantigt lock och en fin färg vilket gör att Semmelmannen raskt skrider till verket.

Locket är saftigt utan att vara klibbigt och bär fortfarande smak av det smultna florsockret. Men det verkar vara ofrånkomligt att semlor som stått kylförvarade behåller sin spänst i ytskicket. Och något annat är väl knappast att vänta, då hade det luktat fejk lång väg och vi hade omgående fått tillkalla piketen. 

Även bullen har en fin saftighet som jag uppskattar mycket, men däremot råder det en fullständig renons på kardemumma? Vad är det med kardemumman i år? Detta är sannerligen inte den första temlan jag ätit där den ädlaste av alla kryddor för en sådan smakfattig tillvaro. Initierade rapporter har nått Semmelmannen att den gamla favoriten Tösses till och med fått byta leverantör då kardemumman inte motsvarar de högt ställda förväntningarna i år. Någonting är lurt, så var på er vakt mina vänner. Det hjälper dock inte denna dyrköpa sak, för en sådan total avsaknad av karaktärsstärkande krydda drar ner helhetsupplevelsen rejält. Då har jag inte ens nämnt bullens typiska drag av överjäsning. Men det tar vi en annan gång.

Ungefär samtidigt som jag drabbas av insikten om den fulla vidden av kardemummans frånvaro slås jag över hur tät grädden är vispad. Den är inte i närheten av att tippa över till smör, men väl bland de tätast vispade gräddor Semmelmannen ätit. Långt från den luftighet och lätthet en toppengrädde bör ha för att så att säga smälta i gommen. Har Urbanbagaren somnat vid vispen? Vi kommer aldrig få veta.

Jag vet inte om det har att göra med priset och en slags förtvivlad gest av skyldighet som gjort att bagaren spritsat på en sån enorm mängd mandelmassa som i denna semla. Hursomhelst gör det att semlan helt förlorar sina proportioner, för här rinner bokstavligen mandelmassan ur semlans inre vilket gör att till och med en så van munskänk som undertecknad får ätsvårigheter. Det skulle nu naturligtvis inte mandelmassan gjort om den hållt en bra konsistens, så redan här kan ni ju dra era egna slutsatser. Det är vått och pureigt, en närmast äppelmosliknande konsistens där jag har svårt att hitta minsta spår av vare sig hyvlad eller hackad mandel.  Men min fabläss för rostad mandelsmak i mandelmassan känns det ytterligt märkligt att inte kunna hitta tillstymmelse till sådan smak, då innehållsförteckningen berättar om både rostad mandel och spansk sötmandel. Urbanbagaren får bakläxa, och precis som när det gäller grädden är det  alltså konsistensen som är boven i dramat. Tråkigt.

När vi summerar ätupplevelsen är detta alltså en överprissatt butikssemla som egentligen inte gör någon annan är försäljaren glad. Jag tvivlar inte på att man använt bra råvaror, men då bör man inte paketera semlan på detta vis då kylprocessen gör att både smaker och fräschör försvinner. Kanske smakar semlora bättre på helgen då de säljs över disk, vad vet jag, men jag är bara en vanlig kund utan vip-behandling som handlar sina semlor i skymundan. Det här är vad ni kan förvänta er, kära vänner.

Pris: 30 kr. En dyrgrip hade varit värd det. Så inte nu. Det är bara råvarorna som gör denna semla bättre än sin tredjedels så dyra kusin på ICA runt hörnet.

 

Betyg: Urban deli bakery, Skånegatan.

Lock: 4

Bulle: 2

Grädde: 3

Mandelmassa: 2

Totalbetyg: 2,5 sventon

Ett för årstiden ovanligt februariregn lade sig likt smält florsocker på Stockholms kalla asfalt undet det att en reslig gestalt obemärkt vandrade genom skymningsljuset i jakt på dagens semla. Ingen lade märke till hur han med lätta steg klev in genom dörren på det sirliga Munkens konditori i den lilla backen på Renstiernas gata. Väl därinne möttes han av en handskriven skylt som gjorde honom varm och lätt i sinnet.

På Munkens konditori serveras alltså semlor som hetväggar. Denna simmiga anrättning som kan få den mest vanskapta semla att känna sig vacker. Som drar en oansenlig och blyg fastlagsbulle upp ur smutsen i samma takt som den sakta sjunker ner i vad vi bara kan hoppas är lent upphettad mjölk.

Men Semmelmannen sväljer helst sina testobjekt på egen kammare, där han precist kan utföra semmeltestandets svåra konster obevakat. Varför semlan varligt bars hem till högkvarteret där givetvis ingen tid spilldes innan ätandet kunde ta sin början.

Även om en hel del märkliga kreationer kommit i min väg genom åren, i form av hjärtan och stärnor, så är det som bekant de runda och trekantiga locken som är dominanterna. Men säg den lockpolitik som varar för evigt? Munkensemlans lock är nämligen fyrkantigt! Är detta början på en ny era eller bara ett tecken på att konditorerna vågar gå över lockgränserna? Om någon har svaret så är det Semmelmannen.

Det fyrkantiga locket bjuder på det runda lockets skopmässiga fördelar blandat med en hel del av det trekantiga lockets medfödda charm. Just det här locket var dock tyvärr torrt i överkant, mycket beroende på att det skurits så tunt. Det är inte första och tyvärr säkerligen inte heller sista gången Semmelmannen råkar ut för tunna och torra lock. Det behövs en hel del grädde för att kunna äta locket på ett förtjänstfullt sätt. Och som ni ser fanns inte mycket grädde att tas av, för i bjärt kontrast till gårdagens Bloomsemla så är Munkenbagaren väldigt sparsam med grädden. Nästan i underkant, även om det ur ett rent estetiskt perspektiv passar den här exemplariskt runda bullen väldigt bra.

Bullen är ett intressant exempel på just det som gör utforskandet av semmelstockholm så intressant. Några saker särskiljer den nämligen från sina konkurrenter. För det första är den penslad med ägg, och det är något den tillsammans med Brunkebergs bageris semla är ensam om i detta län. I andra delar av landet, vi kan av en händelse nämna Göteborg, är det betydligt vanligare med äggpensling. Det gör att bullen behåller sin form (rundare bulle har inte setts på om inte år så åtminstone dar) men framför allt att den kapslar in smaker och saftighet i bullen på ett förtänstfullt sätt. Det andra är något som till en början gör att ett leende sprider sig i Semmelmannens gräddfyllda ansikte, en sälta som sätter en distinkt prägel på vetebullen. Många inser inte saltets betydelse även i en söt bulle. Så långt allt väl, men efter några tuggor börjar Semmelmannen misströsta - var är kardemumman? Inte ett spår kardemumma går att återfinna, trots att Semmelmannens välkalibrerade smaklökar är på helspänn. Mycket tråkigt när de första tecknen pekade på en mycket smakfull bulle. Nu tar saltet över fullständigt vilket ger semmelbullen ett pikant smak av brödighet som inte alls är på sin plats i de här sammanhangen. Synd på en sån rar sak.

Grädden är som sagt liten på jorden och jag kan inte med bästa vilja säga att den är speciellt stor i orden heller. Den passerar på det hela taget förbi på ett anmärkningsvärt anonymt vis. Kanske just på grund av hur lite det faktiskt finns att smaka av.

Så mandelmassan. Som härbärgeras av bullen, dold för yttervärlden men erbjuds alla de som vill lära känna semlans inre och skapa sig en bild av dess helhet och gärna komplexa jag. Tyvärr delar Munkens mandelmassa några av de problem som gårdagens från Bloom. Framför allt är det den puréaktiga konsistensen som inte kan göra någon glad. Det här smakar billig urvattnad marsipan men den saknar åtminstone den artificiella avart vi känner som bittermandelolja. Så som helhet är den definitivt mer ätbar än Blooms, men ingenting som någonsin berättigar ett köp på egna ben - i motsats till exempelvis Älvsjö konditoris mandelmassa som är värd en omväg bara den.

På det hela taget en ganska medioker upplevelse med en oväntad höjdpunkt i form av det ytterst sällsynta och sällan siktade fyrkantiga locket.

Pris: 28 kr. Ett steg i positiv riktning jämfört med gårdagen, och antagligen det pris man får förvänta sig i dagens läge med tanke på hyror och annat.

Men det finns betydligt godare semlor fem minuters gångväg härifrån på Bakverket.

Betyg: Munkens konditori, Renstiernas gata

Utseende: 4

Lock: 3 (så torrt!)

Bulle: 2 (synd på en så rar bulle, men var tog kardemumman vägen?)

Grädde: 3

Mandelmassa: 2

Totalt: 3 sventon. 

De två senaste dagarna är nästan oöverträffade att i smak och kvalite förhöja livskvaliten för en annan. Men en semmelman kan aldrig tillåta sig att stanna upp. Det finns alltid nya semlor som måste ätas, nya konditorier som måste undersökas, nya stadsdelar besökas. Och idag var den stadsdelen norra Europas kanske mysigaste, beroende på vem man frågar naturligtvis. 

Här på Åsö konditori & bageri hittar Semmelmannen både “minisemlor” och “lyxsemlor”, bredvid det man kallar “klassisk”. Vad allt detta skall vara bra för begriper jag inte riktigt, och har det inte gått väldigt långt när en semla inte längre är en semla utan måste bära ett prefix för att gemene man ska begripa vilken modell som syftas på? Nu gick det hela relativt smärtfritt, och Semmelmannen kunde gå därifån med sitt åtråvärda testobjekt.

Utseendet på dagens frestelse skiljer sig ganska mycket mot vad vi vant oss vid. I och med den relativa (men av Semmelmannen himself hedervärda) lilla mängden grädde får semlan en tydligt markerad topp istället för en distinkt rund enhet. Ett designdrag? Inte enbart svarar jag, för vi kan också se hur bullen är aningen platt - något som antagligen beror på överjäsning. Man ser tydligt hur botten är helt platt ut mot kanterna speciellt på den speciellt för ändamålet halverade temlan. Under säsongen har Semmelmannen mött några riktigt runda bullar, så det är inte alls ovanligt. Hade bullen varit rundare hade Åsösemlan fått en helt annan karaktär, det kan jag lova. Det lätt curlingklotliknande utseendet är nog inte vad som eftersträvats trots allt. 

Åsöbagarnas florsockerpuder tillhör säsongens bästa i alla fall. Lagom sprött och härligt vitt och äkta pryder det ett trekantigt men ändå ganska litet lock. Jämfört med Älvsjösemlans lockgigant är detta lock ett barn. Men ändå vackert att se på, samt att äta även om en viss torrhet tyvärr hunnit sprida sig. Det känns lite onödigt, speciellt som semmelmannen verkligen fått det bevisat de senaste dagarna att det går att servera semlor utan torra lock även om timmen är sen.

Grädden är som sagt ur ett rent mängdperspektiv beundransvärd, men tyvärr för hårt vispad i min smak. Det här är årets hårdast vispade grädde utan tvekan, så är man en lärjunge av den skolan så vet man från och med nu alltså var man bör vända sig. Men när grädden blir så här hård tappar den snabbt just den luftighet som er alldeles egna munkskänk så ofta efterlyser. 

Bullen är föredömligt rik på kardemumma och smakar därefter. Tyvärr lider bullen av några andra brister. För även om den är saftig inuti är den ganska torr utanpå, nästan frasig om ni förstår vad jag menar. Jämför bilderna med gårdagens eller fredagens skapelser där ytan är helt annorlunda och inte lämnar utrymme för fras och torrhet. Och även nästa intrikata synpunkt berör bullens yttre, då jag förvånas över hur pass ogräddad den ändå är, speciellt på den undre halvan. Här kan man misstänkas ha låtit bullarna lämna en överhettad ugn lite för fort. Det behöver inte röra sig om mer än 30 sekunder, men om ugnen är för varm riskerar dessa samtidigt bullens hela existens.

Mandelmassan så når inte upp till de senaste dagarnas toppnivåer, även om den är något över medel. Istället för hackad mandel använder man skyvlad, alltså skalad och hyvlad sådan. Det bjuder en lite annorlunda tuggupplevelse som inte riktigt låter tänderna ta hand om mandeln på samma sätt. Det är någonting med hyvlad (oskalad) mandel som gör att jag tycker den smakar lite mindre än hackad. Ligger det någonting i detta eller inbillar jag mig bara? Upplys mig gärna i denna oerhört viktiga fråga. Klart är i alla fall att den här massan smakar mindre mandel än Älvsjöbagarens dito, möjligen var deras mandel aningen rostad innan den hamnade i massan. Åsöbagarens mandelmassa har också en tendens att dra åt det marsipansmakslikande hållet, något jag inte ser med helt blida ögon på. Det för allt för enkelt mina tankar till de torra mandelmasserör man ser i valfri livsmedelsaffär. Inget Semmelmannen vill ha i sin semla, sannerligen.

Sammanfattningsvis får man väl säga att Åsösemlan är en mycket bra sådan, men ändå har en bra bit kvar till de allra bästa, både när det gäller utseende och smak. Men bageriet är vad jag förstår ganska nytt, och att få möjlighet att utvecklas är väl aldrig fel!

Pris: 28 kr. Ett ganska lagom pris för en lagom semla må jag säga

Betyg, Åsö bageri & konditori, Åsögatan 119

Utseende: 4

Lock: 3

Bulle: 4

Grädde: 3

Mandelmassa: 4

Totalbetyg: 4 sventon

Det krävs självförtroende för att döpa sitt bageri till något som lovar så mycket som Bästa bageriet. Dessutom har Semmelmannen fått tips om just detta bageri, där det utlovats semlor som ska vara något alldeles speciellt, ja rentav de bästa. Är detta bara ett utslag av den lokalpatriotism som av någon anledning tycks lysa extra starkt i semmeltider? Ni skulle bara veta hur många förslag Semmelmannen får om var han borde äta sin nästa semla, och på något besynnerligt sätt befinner sig detta bageri eller konditori alltid besynnerligt nära tipsarens bostad.

Ja, som vanligt fanns det bara ett sätt att få rätsida på detta, så Semmelmannen satte kurs mot Mariatorget och Swedenborgsgatan, passerade en av förra årets favoriter Chic på vägen innan han stod framför dessa småttingar och fick frågan: liten eller stor? Som ni förstår krävdes ett kort bryderi över vilken som egentligen var vilken, innan grädden och prislappen fick fälla avgörandet.

Precis som Semmelmannen himself antar jag att ni redan vid bageridisken lade märke till det osedvanligt spröda och bräckliga lock som semlorna förärats med. När semlan finns i min hand och locket lyfts av blir detta otäckt uppenbart. Ett sådant här lock har inget existensberättigande. Ingen kan väl bli glad av en millimetertunn top-hat, vars enda uppgift är att på håll ge intryck av att det är ett riktigt lock. När det i verkligheten inte är annat än tunn skorpa som knappt klarar av greppet av fingrar utan att gå av på mitten. Nu kan man invända att en liten bulle (vi återkommer till det) ger ett litet lock. Visst, så kan det vara, men detta lock är inte litet, det är anorektiskt. Vilket känns väldigt onödigt i semmelsammanhang.

När vi ändå är inne på locket kan vi lika gärna avhandla dess moderskepp bullen. En väldigt liten och ganska platt sak. Dock är Semmelmannens exemplar inget enstaka måndags- (eller tisdag då närmare bestämt) exemplar utan helt representativ för sina semmelsyskon på bageriets cat walk. Något annat som slår Semmelmannen både vid den första och sista tuggan är hur en semmelbulle kan vara så fri från kardemummasmak trots att den uppvisar tydliga spår av kardemumma i bullen? En välutbildad konditor får gärna förklara detta för undertecknad, för man har ju alldeles uppenbart gjort ansatsen att använda kryddornas krydda, men misslyckats fatalt i leveransen. 

Med en så liten bulle borde förförståelsen för den perfekta semlans komposition vara överordnad det mesta. Men så verkar inte fallet alls ha varit på det Bästa bageriet. Man har spritsat på med grädde som om det inte fanns någon morgondag, som om semlan inte alls var platt och locket anorektiskt. Fingertoppskänsla säger ni? Jag säger magkänsla. Och okunskap. Låt vara att grädden är helt ok i sin luftighet, men den smakar inte alls så mycket grädde som de riktiga toppsemlorna. Kan man ha blandat ut grädden med en skvätt vatten? Inte omöjligt.

Mandelmassan är en klassisk Åhlénsmandelmassa, och jag hoppas ni förstår vad jag menar. Något ni hittar överallt, något som duger till de flesta men helt saknar egen karaktär och viljan att leta sig in i något mer kulinariska magar än mängden. Den här mandelmassan har ingenting över det vanliga, jag känner spår av mandel lite här och kanske även lite där, men långt ifrån lika ofta som jag skulle vilja. I övrigt finns ingenting att höja på sina buskiga ögonbryn över. Ingen kardemumma, ingen vanilj, inga oskalade mandelkärnor, inte ens ett stänk av bittermandel. 

Så med denna lilla förvisso vackert florsockerbetäckta skapelse förflyttad till magen är det bara att konstatera att Mariatorgets bästa semla även fortsättningsvis måste tillskrivas Chic. När det gäller leaderboarden för hela Södermalm har dock Chic fått stark och obetvinglig konkurrens från både öster och väster i form av Bakverket och Pock.

Nog var semlan aningen bättre än Ritas från Bredäng, men samtidigt var den tio kronor dyrare, och så stor var smakskillnaden verkligen inte. En expert skulle säga att den var ganska exakt 3 kronor.

Pris: 30 kr. Ganska dyrt måste jag säga för en sådan liten semla. Deras mindre semlinivariant för 18 kr hade nog varit betydligt mer prisvärd. Om du går hit, köp den istället.

Betyg, Bästa bageriet, Swedenborgsgatan 4B

Utseende: 4

Lock: 2

Bulle: 3

Grädde: 3

Mandelmassa: 3

Totalbetyg: 3 sventon.

En av fördelarna med att vara semmelman, förutom den uppenbara är att man hela tiden tvingas vidga sina vyer och testa någonting nytt. Man behöver inte vända sig långt, ens i Semmelmannens bekantskapskrets, för att hitta människor som år efter år äter sin semla från samma ställe och aldrig skulle kunna tänka sig nåt annat. När det finns så många semlor att upptäcka och smaka! Som er ledsagare genom Stockholms semmeldjungel kan jag säga att åtminstone åtta kanske tio bagerier gör semlor så goda att de är värda en omväg, ett uppskjutet möte eller en felparkerad bil. Sen kanske ytterligare tio-femton stycken som gör alldeles utmärkt delikata saker men på en lägre nivå. Så att bara nöja sig men ett bageri år efter år är ju ett väldigt slöseri med sin tid på jorden. Tänk på det nästa gång ni köper en semla!

Med dessa tankar malandes i huvudet sökte Semmelmannen idag upp bageriet och kaféet Bakverket i Bondegatans backe mot Sofia. Här väntade årets första verkligt annorlunda semmelupplevelse! 

Som ni ser har denna semla några egenheter som gör den unik. Dels det mest uppenbara, det monumentala locket. Jag vet att Semmelmannen inte är ensam om att hysa en viss sund skepsis mot dessa lock som gör att semlan mer har formen av hamburgare. Sen finns det som alltid förstås en falang som vurmar för just dessa. Det andra är att bullen är äggad, som bagarproffsen säger. Den är alltså penslad med ett uppvispat ägg innan eller efter gräddning. Det här är en intressant detalj, för i de flesta recept för hemmabruk som varje år brukar få ta plats i tidningarna vid just den här tiden på året, ingår alltid äggning i receptet. Men i konditorvärlden är semmelbullarna ytterst sällan penslade. Äggningen gör att bullarna håller längre då de bildar en skyddande yta. Denna konserverande åtgärd kanske inte är nödvändig i bagerisammanhang då man förväntar sig att sälja alla semlor den dag de bakas. Vilket som vi vet, kära vänner, ju oftast är fallet.

Redan från början står det alltså klart att Bakverkets semla ger ett hembakt men ändå professionellt intryck. Det är tydligt att det finns en baktanke bakom detta utförande. Låt oss gå till botten med det här.

Lockets storlek gör det tacksamt att skrapa upp grädde med. En grädde som är lagom vispad, osötad och god. Dock saknas den lätthet och luftighet som de konditorsemlors grädde jag ätit tidigare i år kännetecknats av. Men grädden är god, inte tu tal om något annat. Mandelmassan når min gom redan efter något bett, och det är en mycket angenäm upplevelse. Den har även den hemmagjord karaktär, utan att på något sätt kompromissa med hantverket. Den är slät, bär tydliga spår av oskalad mandel. Det är en av de godaste mandelmassor jag ätit i år, utan tvekan. Och att den kan vara det utan Semmelmannens favoritingrediens kardemumma är onekligen en bedrift i sig!

Bullen är ytterst välsmakande, men med en hög densitet. Överhuvudtaget smakar den mer deg än vad jag erfarit på länge. Det ger även det en hembakt karaktär, och hade någon bjudit Semmelmannen på denna bulle i hemmiljö, kanske med en tallrik varm mjölk, så hade han smält det kan jag säga med säkerhet. Men när man betalar för semlan och den säljs på kafé så tycker jag inte den ska få smaka deg. Det känns onödigt i dessa tider. Speciellt när det på alla andra plan är en så lyckad liten sak.

Egentligen behöver man inte tillhöra hembakt semla-falangen för att falla för Bakverkets semlas charm. Det gör även Semmelmannen, som också gläds åt att all denna charm och personlighet går att uppnå utan att göra det svårt för sig med diverse tillbehör och nymodigheter som chokladgrädde och dylikt tjafs. Bakverkssemlan påminner Semmelmannen om en av förra årets allra bästa semmelupplevelser hos Bulleboden, och det mina nya vänner på Bakverket - det är inget dåligt betyg.

Pris: 28 kr. Ett givet köp. Lägg två kronor i dricks också. Det här är ingen storspelare.

Betyg: Bakverket, Bondegatan 59

Utseende: 4

Lock: 4

Bulle: 4

Grädde: 4

Mandelmassa: 5

Totalbetyg: 4,5 sventon.

Av kroppens sinnen är lukten det som förundrar mig mest. För även om man kan luras att tro att hörseln eller synen är de som snabbast gör att man känner igen något så undrar jag om inte luktsinnet slår dem båda i fråga om omedelelbar koppling till minnesreserven. Det slog mig när jag slog upp kartongen till dagens semla från Slussen bageri, för ur den slog mot mig en doftblandning så härlig att Semmelmannen i princip såg livets alla semlor passera revy. Doften av kardemumma, vetebulle, grädde men framför allt florsocker. Just florsocker doftar fantastiskt! Ett sådant brott mot allt som är vackert från de bagerier som använder det doftlösa dekorsockret att förvägra hederliga semmelätare florsockrets blötsöta afrodisiak. Dekorsocker borde förbjudas.

Inte nog med doften, florsockrets utseende är också det vackert som nyfallen snö medan dekorsockret i bästa fall i så fall kan jämställas med snökanonsnö. Se på den här semlan från Slussen bageri, är den inte vacker?

Locket var tyvärr ganska tunt vilket drar ner betyget en aning. När det är så här tunt går det nästan sönder när man som Semmelmannen föredrar att använda locket som en improviserad sked att skopa upp grädde med. Grädden som på denna temla för övrigt var av fin klass och klassiskt gräddsmakande - men, tyvärr överdimensionerad. Det verkar som att jag aldrig nog kan betona proportionernas betydelse i fråga om skapandet av en toppsemla. En låt blir ju inte bättre för att den är längre. Och även om Yngwie har en poäng när han säger att “more is more” så måste isåfall även storleken på bullen och mängden mandelmassa ökas. Hela Slussensemlan är av en mindre modell än vad vi är vana vid i semmelsammanhang. Det är ingen semlini (minisemla) utan jag skulle nog säga att den är ca 80% av en normalsemla. Mängden grädde däremot står inte i proportion till detta. Rubba inte semlans cirklar, är mitt enkla råd till landets semmelbagare.

Bullen är alltså inte i fullstorlek, men är saftig och allmänt välsmakande. Tydlig kardemummasmak gömd i en allmänt fräsch karaktär gör den till ett rent nöje att i åttatalet bett blixtsnabbt förpassa till magregionen. Med tanke på hur god själva bullen var hade den gott kunnat tillverkas i normalstorlek. Men det finns förstås en tanke bakom detta beslut. Frågan är bara hur denna tanke ser ut?

Till skillnad från gårdagens semla från norrort skvalpar det inte omkring mandelmassa i halva bullen. Nej här är den ganska väl avvägd. Hur smakar den då? Inte så speciellt alls måste jag tyvärr meddela. Den har inga tydliga mandelbitar i sig alls. Den har heller inga specifika karaktärsdrag som kardemumma eller vanilj, vilket ju har blivit ganska vanligt på den här sidan millennieskiftet. Föreställ er en tub mandelmassa som ni köper på ska vi säga Hemköp, men mycket mycket lösare i konsistensen. Addera en skvätt bittermandelolja till det, eller kanske inte ens en skvätt - vi säjer en droppe - så har du Slussenbageriets mandelmassa i ett nötskal. Eller i en vetebulle då. I och med att alla former av tuggmotstånd saknas i den här mandelmassan så blir den allt för grynig i min smak. Ni vet ju att Semmelmannen föredrar sin mandelmassa med tydliga bitar riven oskalad mandel och gärna med kardemumma, men det är egentligen mest prickar över ö:n. Även en klassisk mandelmassa kan gå hem hos Semmelmannen, men några mandelbitar bör ändå finnas där. Annars uppstår den här grynigheten och då blir det lätt tråkigt. 

Men på det stora hela var det här en synnerligen angenäm temla, som till det facila priset av 26 kronor gör ett stopp vid Slussenbageriet högst motiverat. Om du, helt omotiverat skulle ha vägarna förbi Slussengallerian. Hade mandelmassan varit bättre hade den rentav varit värd en omväg.

Pris: 26 kr som sagt. Inget att höja på ögonbrynen över. Visst, det var en 4/5:ars semla, men kom ihåg att det finns semlinis (Le Petit France dyker upp som ett varnande exempel) som kostar betydligt mer.

Betyg: Slussen bageri, Slussengallerian

Utseende: 4

Lock: 3

Bulle: 5

Grädde: 3

Mandelmassa: 3

Totalbetyg: 3,5 sventon

Efter pilotavsnittet igår kan det väl bara bli bättre tänker nog både ni och Semmelmannen himself. Och visst, intrigen tätnade snabbare än man hann säja lösskägg. Apropå detta har det på omvägar nått mig information som säger att bagerierna håller utkik efter Semmelmannen. Man tror sig dessutom ha sett honom, och mejlar honom denna info. Det roar mig mycket, kan jag säja. Ponera att Semmelmannen är en redan känd person, varför inte Doktor Alban Nwapa tillexempel. För att nämna någon. Sannolikheten att man då skulle lägga pannan i djupa veck och tänka: “hm undrar om inte det där är Semmelmannen?” är ju väldigt väldigt liten. Snarare är väl tanken som flyger genom huvudet: “herre min skapare, det är ju Doktor Alban!”. 

Jaja, chansen att man skulle få se Doktorn vid Hornstull är väl ungefär lika stor som att Fettisdagen skulle börja infalla på en lördag. Det var nämligen i denna stadsdel Semmelmannen lade vantarna på dagens diamant. Bakom den åttafiliga motorvägen vid Västerbrons fäste gömmer sig Heleneborgsgatan, och på numero 19 gömmer sig ett litet litet konditori slash chokladdelikatesshak vid namn POCK. Som naturligtvis inte kan stå för nånting annat än Per Olsson Choklad och Konditori. Glasklart!

Ni är några stycken som vurmar för detta ställe, så det var inte bara inramade diplom från Konditor-SM som gjorde att Semmelmannens förväntningar var förhållandevis högt skruvade.

Och det är, snökanoner och Rysslandskyla till trots, omöjligt för en semmelman att inte dra på mungiporna när man ser såna här darlingar!

Välfyllda så till bredden med grädde och framför allt mandelmassa signalerar de här semlorna bara en sak: kom och ät upp mig. De kan liksom inte skyla sig, men som ni ser håller POCK:s bagare proportionernas principer lika högt som någonting annat - ett måste för att uppnå perfektion i Semmelmannens petiga värld.

Nu råkade tyvärr locket bli fraktskadat på just mitt exemplar, men det förtar inte totalintrycket eftersom florsockertäcket var exemplariskt från början. Det är sannerligen skillnad som natt och dag på gårdagens oinspirerande dekorsockrade torrlock och POCK:s vackra, sockerdoftande florsocker. Som när jag lyfter på locket dessutom yr alldeles kort i luften som nyfallen snö. Sagolikt. Och detta lock är även i sin utformning bland de bästa jag haft nöjet att stifta bekantskap under min kaloristinna karriär.

Trekantigt, rejält och saftigt. Ofta när bagare strävar efter stora lock vänder man sig till det säkra kortet, det runda locket. Som ibland kan ta sig aningen bisarra uttryck, som Riddarbageriets semla förra året, där det knappt gick att säga vad som var över- och underdel. Men POCK-bagaren väljer inga såna genvägar. Nej, man snittar ut ett trekantigt lock som står helt på egna ben både när det gäller storlek och tjocklek. Det här var ett lock att minnas, så mycket är säkert.

När Semmelmannen sedan går vidare för att angripa själva bullen är det en fast sådan jag håller i min hand. Den balanserar väl i handen, den exemplariskt välgräddade bullen har en fin skorpa som svarar emot bra vid tryck. Sen har vi då detta med mandelmassan, som alltså här inte får nöja sig med en grop mitt i bullen utan tillåts ta plats, tillåts svämma över på ett väldigt osvenskt sätt. Och vet ni vad, kära vänner, Semmelmannen charmas av detta. Rent teoretiskt alltså. För principen bygger ju på att mandelmassan är god. Eftersom det svårligen (på ett naturligt sätt) går att äta en sådan här semla utan att få både grädde, mandelmassa och bulle i munnen samtidigt så sitter man ju där med hela härligheten så att säga. Vare sig man vill eller inte. Men i det här fallet vill man det. Det är en mycket god mandelmassa, om än inte utmärkt. Den har en bra karaktär av äkta, oskalad, mandel och är möjligen även smaksatt med kardemumma. Just det senare är inte helt lätt att avgöra eftersom bullen har en sådan distinkt kardemummakaraktär. Kanske är det den som tar över, kanske är det båda två som gemensamt fyller gommen med glädje. Trevligt är det i alla fall. Vad som inte är lika roligt, och som ganska snart blir lite väl uppenbart är mandelmassans övertydliga sockrighet. Det knastrar mellan tänderna av sockret. När det borde varit ljudet av mandeln som mals. Efter ett tag kan jag inte tänka på annat än små små sockerkorn. Naturligtvis behövs sockret, men här tar det över på ett oangenämt sätt. Kan man komma runt detta på något vis, undrar ni? Är honung lösningen? Mitt imaginära förstoringsglas åker blixtsnabbt upp i huvudet när Semmelmannen inser att detta måste undersökas. Kanske redan till imorgon mina unga vänner? 

Grädden är inte mycket att orda om när man har att göra med ett sådant gediget hantverk. Den är härligt luftig och har en imponerande len konsistens med en alldeles särdeles gräddig gräddsmak. Helt osötad är den också, vilket vi ska vara speciellt tacksamma för med tanke på mandelmassans överflöd på den fronten.

Sammantaget har vi här att göra med en semla i det absoluta toppskicket i vår lätt snötäckta huvudstad. Lyckas man komma runt problemet med den översockrade mandelmassan blir POCK:s bidrag till semmelhistorien svårt att bortse från. Och allt detta till ett fullt acceptabelt pris av 30 pastejbagare. Toppen!

Pris: 30 kronor. Alldeles alldeles lagom dyrt för en sådan kvalité.

Betyg: POCK, Heleneborgsgatan 19

Utseende: 5

Lock: 5

Bulle: 5

Mandelmassa: 4

Grädde: 5

Totalbetyg: 4,5 sventon

Det var helt klart en annorlunda dag för Semmelmannen igår. Efter exponeringen i DN går det inte längre att ohotad kliva in på konditorierna och vara säker på att bli behandlad som vem som helst. Borde jag maskera mig? Kanske klä ut mig till en brittisk lord? Det är för tidigt att yttra sig om den saken ännu. Eller snarare onödigt. 

I trakterna kring Södermalms Bronx, eller Zinkensdamm som man säger i folkmun, kunde jag i alla fall röra mig inkognito, och så även på kvarterens semmelstolthet Konditori Eclair. Här säger man sig servera Stockholms godaste semlor. Har vi hört det förut? Med sedvanlig aptit var Semmelmannen beredd att gå till botten med det hela.

Eclairsemlan är den största av de jag ätit. Bullkroppen når nästan en decimeter i diameter. Det enda jag kan erinra mig som liknar den är Gunnarssons så kallade deluxxesemla. Eller lyxsemla kanske det var. Som i sin tur är ett klassiskt fall av fel proportioner. På ytan ser Eclairs semla ut att klara proportionerna. Den ser riktigt god ut måste jag säga!

Locket är runt, men välpudrat och består av mer än bara skorpa. Skorpan som är föredömligt fin. En proffsig pensling på det hela taget som gäller hela bullen. Man får definitivt en god bild av bullens smak med det här locket. Och för att skrapa upp grädde fungerar det precis som det ska. En fin inledning på dagens högtidsstund.

Två tuggor in i bullen brukar man åtminstone kunna nosa mandelmassan i nacken. Och på tredje tuggan har man kontakt. Men med Eclairsemlans volymiösa bulle dröjer det ända till det fjärde bettet (och då bör man ha i åtanke att Semmelmannen är begåvad med en för semmelätning ytterst lämplig munstorlek) innan mandelmassans bitterljuva karaktär breder ut sig i gommen. Det visar sig vara en indikator för hur resten av ätandet kommer te sig. Bullens storlek gör att det hade krävts aningen mer mandelmassa för att skapa de så viktiga proportionerna. Mandelmassan i sig är en bra mandelmassa men inte speciellt minnesvärd. Den befinner sig på den övre halvan, men långt ifrån medaljplats. Gott om mandelhack, inte speciellt sockrig, lite bitter smak precis som det ska vara. Men ändå inget utöver det vanliga. Och är det något man har snappat upp om svenskarna är det ju egentligen att det är precis det den stora massan söker. Nåt som bara är…lagom bra. Mellanmjölkens land känns väldigt passé. Det for nog bli mandelmassans i fortsättningen.

Gräddens proportioner är desto bättre. Eclairbagarn har också valt den lite alternativa metoden att spritsa grädden i en ring över mandelmassan och således inte täcka den fullständigt. Något jag inte alls har något emot. Konsistensen har dock bagarn inte riktigt lyckats med. Aningens aning för hårt vispad blir grädden tung att äta, en känsla som dessutom förstärks av bullens spänst och storlek. Man får helt enkelt jobba sig igenom semlan. En stor kontrast mot Ett bageris semla, som ju slukades som en munsbit samtidigt som den var så mjuk att den klämdes ihop av ren beröring. Eclairsemlan låter sig hållas hårt i handen, är knappast rätt för att klämmas på. Smakmässigt är bullen bra, utan överraskningar kanske. Men nog skulle en sån här gigant passa alldeles utmärkt som hetvägg. Ett rejält mellanmål, som skulle göra vem som helst på bättre humör.

Besöket hos Eclair blev helt enkelt en resa i mellanmjölken eller mandelmassans land. Och det brukar ju folk gilla. Sen kan ni dra era egna slutsatser. Men Stockholms bästa semla, det är det ju inte.

Pris: 29 kr. Ett mycket bra pris med tanke på hur mycket semla man faktiskt får för pengarna.

Betyg: Konditori Eclair, Hornsgatan 104

Utseende: 4

Lock: 4

Bulle: 4

Mandelmassa: 3

Grädde: 3

Totalbetyg: 3,5 sventon

Finns det en bättre symbol av det medvetet medvetna Söder än den relativt nyöppnade Saltå Kvarnbutiken? Biodynamiskt formgiven förpackningsdesign blir fina statussymboler i fräscha kök och välmatade surdegar. Ryktet hade nåt Semmelmannen att Saltågängets semlor skulle bjuda på en synnerligen spektakulär mandelmassa. Och som den sanningssökande fågel jag är ville jag naturligtvis ta reda på hur en exemplariskt ekologisk semla smakar.

Saltåsemlan säljs i tvåpack och är alltså främst tänkt att köpas med för att ätas i vad man får antas vara rustikt väldesignad södermalmsk hemmiljö. Tanken är dock att butiken skall utökas med en kafédel och Semmelmannen fick en försmak av hur det kommer vara, då semlan intogs vid ett litet bord i butiken.

En okulär besiktning ger oss några inledande antydningar om vad vi kan förvänta oss. Bullen är vackert rund och ser både väljäst och välgräddad ut. Däremot har det som synes snålats med grädden. Tillräckligt för att det skall påverka ätupplevelsen? Det är för tidigt att yttra sig om den saken ännu.

Locket är trevligt trekantigt med ett gigantiskt djup. Här bjuds verkligen på en rejäl försmak av både bullens skorpa och innehåll. Lovande!

Men när jag börjar äta av själva moderskeppet blir det raskt uppenbart att proportionerna inte stämmer. Saltåsemlan bjuder på bulle en masse, och den lilla mängden grädde hjälper föga för att ta bort den brödiga känsla som en sån här bulle ger. Det spelar liksom inte nån roll att bullen bjuder på viss saftighet. Det blir lite torrt ändå. Och framför allt brödigt, då skorpan är ganska tjock. 

Och på det fjärde bettet når Semmelmannen fram till den omtalade mandelmassan. Och begriper ingenting. Vad är grejen? Nog för att den här mandelmassan inte liknar något jag ätit de senaste fyra veckorna, men det är inte en positiv överraskning. Det som främst kännetecknar mandelmassan är konsistensen. Den är på ett märkligt sätt segt smörig, ja rentav som kola. Har ni hört talas om något liknande? Smaken kom verkligen i skymundan här, det var liksom svårt att koncentrera sig på den med den besynnerliga konsistensen. Jag tvivlar inte på äktheten i mandeln som detta jordnära bageri bjuder, men några mandelbitar modell större fanns inte att känna. Allt var ihopmixat till just denna sega massa. Så att mendelmassan är omtalad har jag full förståelse för. Men kanske inte på det sätt man hade hoppats.

Grädden är okej och har en bra konsistens. Men med den stora bullen hade det behövts så mycket mer. Troligen skulle denna antroposofiska semla gagnas av att ätas som hetvägg (med sojamjölk då får man förmoda) då bullens höga densitet skulle lättas upp betydligt. Men nu åt jag den akustiskt, så att säga, och då är det bara det jag kan utgå ifrån.

Så återigen har det bekräftats att mandelmassan är den som sätter de största spåren i en semmelmans hågkomster av en semla. När den är som bäst är det givetvis av godo, men just idag var det till nackdel för testobjektet. Det är inget att hymla om. Men det är väl som med det mesta. Man skall hålla sig till det man gör bäst. Och i Saltå kvarns fall är det bröd, mjöl och förpackningsdesign.

Pris: 32 kr. För att vara en fulländat biodynamisk produkt får väl priset anses vara godkänt.

Betyg: Saltå kvarn, Renstiernas gata 27

Utseende: 4

Lock: 4

Bulle: 3

Mandelmassa: 1

Grädde: 2

Totalbetyg: 2,5 sventon

I hjärtat av Södermalm, precis i slutet av det som en gammal nittonhundratalsrockare kallade Wannabe street, ligger Lisas. I fönstret stoltserar man med mängder av tidningsklipp, vilka alla slår knut på sig själva för att tala om hur fantastiskt goda semlor Lisa bakar. Och Lisa verkar ha många beundrare. Många är ni som tyckt att Semmelmannen ska rikta sitt kritiska öga mot Skånegatan 68. Och idag var det således dags.

Lisas är precis det som det säger sig vara - ett hembageri. Allt bakas i en vanlig ugn i köket längst bak i lokalen. Mycket trevligt och anspråkslöst, vilket också borgar för en helt annorlunda semmelupplevelse än vad jag är van vid. Det blir uppenbart redan vid anblicken av Lisas semla.

Det här är utan tvekan en hemmasemla. Vana läsare vet att Semmelmannen tillhör den typ av människor som INTE med ryggmärgen säger “men hembakade semlor är sååå mycket godare” så fort semlor kommer på tal. Tvärtom tycker Semmelmannen att visst kan hembakt vara gott, men den bullkvalité och luftighet i grädden som ett riktigt bra bageri kan erbjuda är enligt min ringa mening oslagbar. Märkligt, anser de som känner Semmelmannen närmare, eftersom han i precis alla andra sammanhang föredrar just hembakt. Långkok. Slowfood. Tillbaka till rötterna. Och så vidare. Men sådan är människan, och framför allt då Semmelmannen - gåtfull.

Lisa har valt ett trekantigt lock, och det ger pluspoäng redan från start. Locket, och det som det är ett utsnitt av - bullen - har en rustik smak av just hembakt. En sälta slår igenom, som jag inte känt sedan Riddarbageriet och vi minns att även den semlan förde tankarna till det hembakta. Sältan ger bullen en brödaktig smak, som hade kunnat avhjälpas av en tydligare kardemummasmak. Denna bagarkonstens allra mest välsmakande krydda finns där, men endast i bakgrunden. Bullen är ganska kompakt. Absolut inte degig, men de stora fina håligheter som indikerar en lyckad jäsprocess hos de allra bästa bagarbullarna är här istället små så små. Man kan jämföra det med hålen hos en Grevéost ställda mot en Prästost. Ni förstår säkert.

Det som är mest spektakulärt hos Lisasemlan är den kritvita grädden. Både utseendemässigt och smakmässigt liknar den ingenting Semmelmannen tidigare ätit. Hur gör Lisa för att få grädden så vit? Även konsistensmässigt är grädden en helt egen historia. Jag har aldrig ätit en semla med en så kompakt grädde. Den är så fast att den nästan spjärnar emot när man för läpparna mot den. Föreställ er hur hårt man måste vispa maräng för att den ska nå rätt konsistens. Då börjar vi närma oss den här. Jag är inte speciellt förtjust i en så här hårt grädde. Dock är den vackert spritsad, och dess hårdhet hjälper också till att skapa de skarpa formerna hos spritsningen. På bilden ser ni hur inte en enda luftbubbla går att förnimma i grädden.

Mandelmassan är även den helt unik. Jag tror mig känna kanel, och möjligen ingefära, utöver mandel och socker. Ett helt eget grepp från Lisa, som verkligen ger semlan en egen personlighet. I vissa kretsar äts semlan med kanel, och för dessa individer är det här förstås ett genidrag. Men Semmelmannen gör det bara förbryllad. Vill jag äta en kanelbulle äter jag förstås en kanelbulle. Nåja, kanelen är ju bara till för att spetsa ett med mandel annars välförsett semmelhjärta. Såna här grepp är ju just hembageriernas sätt att sätta sin egen prägel på semlan. En del skulle kalla det charm.

Det är svårt att bedöma den här semlan i förhållande till sina konkurrenter, eftersom den på så många sätt (egentligen alla sätt) är helt annorlunda. Ett annat år kanske Semmelmannen helt borde inrikta sig på att testa hembakta semlor? Jag ser framför mig hur jag varje kväll blir inbjuden till entusiastiska hemmabagare som vill ha sina semlor kritiskt granskade. Skulle det vara möjligt? 

Det är inget att snacka om att Lisas semla är mycket välgjord, och jag kan förstå att det är en favorit hos den semmelfalang som hänger sig åt det hembakade. Gillar man hembakta semlor och inte orkar baka själv - gå till Lisas! Men för Semmelmannen blev den betongfasta grädden en alltför stel upplevelse.

Pris: 30 kr. Helt ok. Semmelmannen noterade också hur en del kunder fick sina semlor på krita av den mycket sympatiska personalen. All heder åt Lisas för detta!

Betyg: Lisas café & hembageri, Skånegatan 68

Utseende: 4

Lock: 4

Bulle: 3

Grädde: 2

Mandelmassa: 4

Totalbetyg: 3,5 sventon

Den trettonde semlan på tretton dagar är egentligen inte hela sanningen. Ni som varit med från början vet att jag den tredje dagen åt två stycken och idag hände det igen. En god vän hade bakat en egen semla till mig som jag naturligvis ivrigt satte i mig med hull och hår. Vilket i en semmelmans fall förstås innebär varm mjölk. En mycket angenäm skapelse var det - speciellt mandelmassan - men som vi entusiaster vet är hemgjoda semlor en helt annan historia som ändå inte riktigt kan bedömas på samma sätt som bagerisemlorna.

Den hembakade hetväggen gav i alla fall både kraft och inspiration till att vandra ut i den gnistrande februarikylan på en rejäl promenad för att införskaffa dagens huvudperson. Målet för dagen var en modern klassiker - Konditori Bananza på Ringvägen. Detta i sig ganska ogästvänliga konditori har gjort sig känt för att under många år nu tillhandahålla riktiga kvalitetssemlor, ja rentav Stockholms bästa har det hetat lite då och då. Och visst har Semmelmannen njutit av dem genom åren, det ska villigt erkännas. Spännande därför att låta den genomgå en föllödig granskning.

Som vi kan se har Bananzasemlan ett ganska väl tilltaget runt lock. Det var inget fel på saftigheten i det, men att ge sig på de stora locken är något av ett risktagande då de ganska lätt blir aningen torra i kanterna.  Så var tyvärr också fallet här. Dessutom kan jag tycka - och nu är jag petig men det ska jag vara - att Bananzabagarn varit ganska snål med florsockret.

Tvärtom verkar man tänka med grädden, som även om den som man kan förvänta sig av en bagerisemla var luftig och lätt, var lite väl frikostigt tilltagen. Kan det bli för mycket grädde, frågar sig någon? Ja, säger Semmelmannen, vilket trogna läsare säkert börjar tröttna på att höra vid det här laget men det tål att upprepas; en perfekt semla handlar mer om rätt proportioner än om mängd.

Bullen var i övrigt oklanderlig, välsmakande och utrustad med allt en bra bulle kräver - tydlig kardemummasmak och god spänst. Ändå kan jag inte låta bli att tycka att bullen var lite väl säker på sin sak. Rutinartad. Ingen som sticker ut från mängden, trots ett gott hantverk. Lite som Ryan Adams senaste sex album. Ni förstår säkert vad jag menar. 

Tidigare år har jag varit mycket imponerad av Bananzas mandelmassa och det är inget jag får anledning att omvärdera i år. Den är mycket god, till bredden fylld av god mandelsmak och precis lagom mängd socker. Konsistensen är också den precis lagom. Ändå når den inte upp till Tössebageriets helt magiska smaknivåer. Vad är det då som saknas? Kan det vara det lilla uns av bittermandel som krävs för att skapa den intressanta, djupare smak som Karlavägens stolthet bjöd? Antagligen är det någonstans där sanningen finns att finna, och jag tänker nog inte låta det gå alltför lång tid innan jag söker upp Tössebagaren himself för att gå till botten med denna mandelmassans piece-de-resistance.

Bananzasemlan var definitivt en av förhandsfavoriterna. En av de semlor jag såg allra mest fram emot att testa. Därför känns det lite förvånande att kunna konstatera att det INTE är en vinnare jag just ätit. Det är en toppensemla, om det råder inga tvivel, men den är egentligen inte bäst på någonting. Den är inte vackrast, och har varken den bästa bullen, mandelmassan eller grädden. Konkurrensen är kanske helt enkelt tuffare i år än vad Bananzabagarna är vana vid? Kanske har man börjat luta sig tillbaka på bageriet därute i Solna (där semlorna bakas, och sen fraktas till Ringvägen)? Dags att kontakta en semmelkonsult?

Pris: 30 kr. Bra, och överraskande humant för att vara en så välkänd favorit i Norra Europas allra sköönaste stadsdel.

Betyg: Konditori Bananza, Ringvägen 36

Utseende: 4

Lock: 4

Bulle: 4

Mandelmassa: 4

Grädde: 4

Totalbetyg: 4

En gnistrande vinterlördag tog Semmelmannen förstoringsglaset med sig till Mariatorget för att titta närmare på vad dessa gamla anrika kvarter har att erbjuda i semmelväg. Efter en kort men intensiv spaning fastnade mina ögon i skylten på Chic konditori - med sina härligt inbjudande trekantslockförsedda temlor. Konditoriet var fullsatt, och kön till kassan sträckte sig ända till dörren, vilket gav en tydlig antydan om dessa semlors popularitet. Se så smarriga de såg ut!

Semmelmannen tog helt sonika och inhandlade ett stycke semla för att njuta av den i hemmiljö. Som ni ser var locket föredömligt väl tilltaget på denna breda och fina semla. Och den vackert spritsade grädden syntes redan vid den inledande inspektionen vara helt perfekt avvägd.

Jämför detta med formen på gårdagens testobjekt från Riddarbageriet så förstår ni hur varierad kosten ändå är för en semmelman anno 2011. Det upphör aldrig att förvåna mig att en redan så perfekt skapelse som semlan kan anta så många olika former. 

Locket smakar härligt av vetebulle och mandelmassa och den grädde som jag skrapat upp med det är precis sådär luftig och lättsmält som Semmelmannen vill ha den.

Tyvärr är inte bullen så saftig som den först såg ut. Den är verkligen inte torr, utan hamnar i ett konstigt limbo mellan torrhet och fasthet som enligt min erfarenhet är ganska ovanlig. Efter ett par tuggor inspekterar jag bullens yta lite närmare och iakttar en avsaknad av pensling som möjligen skulle förklara detta. Penslas bullen, om än bara lite, så kapslas den ju in och kan behålla sin saftighet. Det är en teori, som om jag vore semmelkonsult möjligen kunde framföra till bageriet. Dessutom är kardemumman knappt förnimbar smakmässigt, trots de väl synliga kardemummaprickarna. Synd, och kanske också det ett resultat av det märkliga ingemansland bullen befinner sig i.

Mandelmassan är mycket smakfull och har en mycket fin konsistens. Jag skulle säga att det här näst efter Tösse- och Brunkebergssemlorna är den bästa mandelmassan hitills. Tydliga mandelbitar skrapar fint när jag tuggar och gör att eftersmaken stannar längre än de mer sockriga mandelmassepuréer som en del bagerier verkar föredra. Detta gällde förstås också Riddarbageriets semla som ju var helt unik i sin karaktär, men den tävlar nästan i en egen kategori och är därför svårare att bedöma i förhållande till sina konkurrenter.

Grädden har jag redan nämnt, och den var verkligen föredömlig på alla plan. Smakmässigt, utseendemässigt, konsistensmässigt och mängdmässigt en klockren fullpoängare.

Sammanfattningsvis var detta en semla som hade alla förutsättningar att vara en riktig toppensemla, med sitt tidlöst vackra utseende och perfekta proportioner. Dock drar bullens avsaknad av tydlig kardemummasmak och märkliga torrhet ner totalintrycket. Detta hade nog kunna hjälpas av att äta semlan som hetvägg, den är ju trots allt på en helt annan nivå än de bullar som jag tidigare avfärdat som torra - Hemköpssemlan och Vetebullens dito.

Pris: 34 kr. Ganska dyrt, men hade kunnat vara motiverat om semlan varit helt perfekt. 

Betyg: Chic konditori, Swedenborgsgatan 1

Utseende: 5

Lock: 5

Bulle: 2

Mandelmassa: 4

Grädde: 5

Totalbetyg: 4

Vecka två i Semmelmannens jakt på den perfekta semlan höll på att ta en ända i förskräckelse. Allt på grund av att jag glömde bort vilken veckodag det var. Just det. På tisdagar går ju nämligen Stockholmarna man ur huse för att köpa temlor. Så när jag glad i hågen kom till dagens tilltänkta semmeletablissemang - Bagar’ns vid Hornstulls tunnelbanestation - strax innan 18, ja då var de små godsakerna slut. Och tiden var som ni förstår knapp! På en glashal Hornsgata steppade Semmelmannen österut och betade av konditori efter konditori, bara för att mötas av samma dystra besked: tyvärr, de är slut. Jag började befara att dagens semla skulle bli en division två-variant, inköpt på närmaste Konsum.

Men så kom räddningen. På Vetebullen (Hornsgatan 61) fanns EN semla kvar. Ensam bredvid en “vaniljsemla” stod den och väntade på Semmelmannen. Trodde jag.

Men nu var det inte så enkelt. Det visade sig nämligen att just den här raringen var uppbokad sedan några timmar tillbaka. Oj! Nu såg det återigen mörkt ut. Men efter en övertalning som skulle fått Göran Häggs hjärta att slå volter var semlan min och jag kunde andas ut!

Nu finns det ju en klar nackdel med att köpa semlan sent på dagen och det är att bullen lätt blir torr. När jag inspekterade dagens inköp visade det sig att just en viss torrhet hade infunnit sig. Det är nu inget att gråta över, för det innebär bara att semlan gör sig väl för att ätas som hetvägg. Och till det behöver man en rejäl mjölk, varpå jag inhandlade Arlas allra ädlaste sort: Gammaldags mjölk.

Och trogna läsare känner proceduren. När mjölken är så het att den precis börjar ryka och frambringar en lite nötaktig doft, ja då är den precis lagom varm. Och den nästan ceremoniella ätproceduren kan börja.

Efter två dagar med trekantiga lock levde jag nästan som i en dröm, förstår jag nu. Innerst inne visste jag ju att de trekantiga locken snarare är undantag än regel. Och så var vi tillbaka i de tunna runda lockens Karmanjaka. Och är det något som kan bli torrt, så är det locket. Ingen större fara med den saken egentligen - det är ju bara att doppa det i mjölken - men det är värt att påpeka.

Redan från det ögonblick då semlan togs upp ur sin bageripåse hade jag kunnat iaktta en avsaknad av kardemummadoft. Och det bekräftades när jag började äta. En semla med rätt mängd kardemumma (ganska mycket sådan) doftar ännu mer när den sänks ner i den heta mjölken. Och som befarat hände ingenting sådant här. Bullen smakade just ingenting egentligen. 

Desto roligare då att kunna njuta av en riktigt god mandelmassa. Nästan i klass med Brunkebergsbageriets! Även om den saknade just den mandelmassans fina pricken-över-i:et i form av oskalad mandel så var den ytterst välsmakande. En glad överraskning, men samtidigt den enda höjdpunkten hos denna ganska mediokra semla. Grädden var inte heller något att skriva hem om. Inte alls så där luftig och fin som jag blivit bortskämd med de senaste dagarna.

Nej, det här var inget att skämma bort någon med en tisdag. En vardagssemla, kort och gott, som kanske tillfredsställer den ointresserade men inte en livsnjutare. Och verkligen inte vinner över en tvivlare.

Pris: 25 kr. Billigt för att vara innanför tullarna. Å andra sidan var den inte värd mer.

Betyg: Vetebullen, Hornsgatan

Utseende: 3

Lock: 2

Bulle: 2

Mandelmassa: 4

Grädde: 3

Totalbetyg: 3 sventon

Och på den sjunde dagen var det så dags att ge efter för opinionen. Rösterna är många som vill framhålla Gunnarssons som Stockholms allra förnämsta tillverkare av detta ädla bakverk. Är det tomma ord?  Är det folkets röst, så är det ett dåligt tecken då Semmelmannen i så många andra sammanhang finner sig tillhöra den mindre delen av det så kallade 80/20-samhället.

Semmelmannens inställning till Götgatans stolthet mjuknar avsevärt när han ser skapelserna i konditoridisken. Kan man bli annat än knäsvag i åsynen av dessa munsbitar?

För andra dagen i rad får alltså Semmelmannen nöjet att njuta av ett trekantigt lock. Om livet var ett lock skulle det vara trekantigt. Och täckt av florsocker. Eller nåt sånt. Men även om Gunnarssons semlor strålar av smarrighet kan florsockertäcket inte mäta sig med Gröndalsemlan från igår. Det florsockret hade en vithet och tjockhet i varje enskilt puder som förde tankarna till de allra lyxigaste resekatalogers vintriga drömmar. På den nivån befinner sig inte Gunnarssons, här är pudret tunnare med en mattare vithet.

Vid en okulär besiktning på avstånd ser locket perfekt ut, men när jag började äta uppfattade jag det förvånande nog som ganska torrt. Lite tråkigt och onödigt, och framför allt ovanligt. Trekantiga lock brukar inte bli torra då de genom sin pyramidformade underdel trycks ner i grädden. Märkligt.

Grädden var precis så smarrig som den såg ut, och precis som vi sett exempel på tidigare så är bagerierna skickliga på att få grädden luftig och lätt. Något som hemmabagare endast i sällsynta fall lyckas med, med resultatet att deras grädde och i förlängningen semlor blir tungätna.

Överlag har Gunnarssonsemlan mycket gemensamt med Lundbergsemlan som jag åt igår. Det gäller kanske framför allt bullen, som trycks ihop vid tuggor och sen aldrig återfår sin ursprungliga spänst. Obligatoriska kännetecken som kardemummadoft och smak har den naturligtvis i precis lagom mängder.

Mandelmassan är ett kliv uppåt jämfört med Lundbergs igår, här finns tydliga mandelbitar som krasar fint i munnen. Men den lilla antydan av bitterhet som finns i en riktigt perfekt mandelmassa saknas, och jag funderar på om det kan vara så att den sitter i mandelskalet? I den här mandelmassan finns nämligen inga spår av brunt mandelskal, så jag antar att man använt skållad mandel. Här finns kanske svaret på hur man åstadkommer en Michelin-mandelmassa!

Sammanfattningsvis är Götgatans stolthet en mycket bra semla, precis utanför White guide, för att använda restaurangtermer. Den är ungefär lika god som Gröndalssemlan, men i och med att den är ganska mycket dyrare är den inte alls lika prisvärd.

Pris: 35 kr. Ganska dyrt, med tanke på den mängd semlor som säljs här borde man kunna vara lite billigare. Ur ett konsumentperspektiv givetvis. Ur ett krämarperspektiv gör man naturligtvis helt rätt.

Betyg: Gunnarssons konditori, Götgatan

Utseende: 5

Lock: 4

Bulle: 4

Mandelmassa: 4

Grädde: 5

Totalbetyg: 4,5 sventon