Semmelmannen

När dagen med stort F närmar sig något så rasande snabbt blir det återigen uppenbart att behovet av Semmelmannens konsumentupplysande uppdrag är skriande. Från höger och vänster (på flera sätt faktiskt) väller frågorna och förfrågningarna in om var de godaste semlorna finns, och varför Semmelmannen ännu inte besökt just deras favoritbageri. Och sanningen är den att om man som jag tar en sak, en semla och en dag i taget, ja då hinner man inte med alla Stockholms semlor, ens under två säsonger. Samtidigt bäddar ju detta för en fortsättning även 2013 och det vore väl alldeles särdeles trevligt. Jag är gärna er ödmjuka tjänare i semlornas mytiska och mystiska värld även nästa år. 

Ni kan räkna med massor av tips när det väl är dags för fettisdag, fram tills dess får ni mejla eller twittra till Semmelmannen för unika enskilda tips. Här är alla testade semlor fram till idag:

http://semmelmannen.tumblr.com/archive

Efter några slarviga dagar och slarviga semlor var det en glad semmelman som möttes av något som åtminstone vid en första anblick såg ut att vara verk skapade av konstnärshänder. Det här ligger kärlek bakom, tänkte jag och snabbt var de senaste dagarnas tråkigheter dumpade i minnebankens papperskorg. För tredje gången i år (men ingen gång förra året märkligt nog) var platsen för Semmelmannens undersökande verksamhet förlagd till Drottninggatan, vilket förvisso just idag mer var en slump än en rationell tanke. Albert & Jack’s har nämligen också butiker- och kaféer på så skilda ställen i stan som Engelbrektsgatan och Skeppsbron. Men det råkade bli gatan alla medvetna Stockholmare älskar att hata. Och sånt som folk älskar att hata, det lockar Semmelmannen något alldeles extra.

Men även om det första intrycket är bra, och det är det nog särkilt mycket på grund av bullens fina runda form, så finns det små saker man snavar på instinktivt redan innan Semmelmannens gapande mun hunnit sluta sig kring både Albert och Jack. För det första verkar förra veckans dekadens i florsockrande ha förbytts mot ransonering. Antingen det, eller så har man helt sonika undvikt att bättra på pudret efter den första omgången smält undan. Bananza på Ringvägen är ett föredöme som inte ger sina semlor den sista ack så viktiga touchen förrän precis innan de ställs fram till allmän beskådan.

Den på håll så runda skapelsen visar sig dessutom vid en närmare besiktning vara otäckt ogräddad i sitt nedre fundament. Den är på gränsen till blek här, lite mjuk och svampig samt aningen bucklig på det vis som kännetecknar en överjäst vetedeg. Vad som i alla fall i detta skede verkar lovande är den rika floran kardemumma som tycks berika semmelbullens atmosfär.

Synd att locket lämnats utan den mängd florsocker det så väl behöver, för när det är så tunt som i Albert & Jack’s händer blir det både anonymt och bräckligt när det inte ens har florsockrets lyxiga sötma att luta sig mot. 

Men den initiala spaningen kring kardemumman stämmer. Den har bättre kardemummastyrka och karaktär än vad jag upplevt hos en semla på, ja på flera dagar faktiskt. Och det är ju nästan en evighet i semmelmansammanhang, så detta är mycket glädjande. Men något toppbetyg går det inte att ge bullen, därtill är den alldeles för dåligt gräddad på sin undre tredjedel vilket medför en viss degighet. Vill man vara bland de bästa måste man också prestera som de allra bästa. Svårare än så är det ju faktiskt inte.

Grädden är däremot i absolut toppklass. Frasig, luftig, rik på gräddsmak och elegans både i vispning och spritsning. Den är inte sötad, utan bjuder bara på just det den ska nämligen den lena och smaken av grädde. Det som verkligen lyfter den över mängden är också att den bär på en sådan naturlig lätthet, vilket gör att den aldrig känns tung eller för mäktig utan ganz einfach frasigt smälter i kontakt med Semmelmannens kritiska smaklökar. 

Men säg den sol som inte har fläckar. Säg den karriär som inte tar slut. Den semla som inte har en botten. Jag pratar naturligtvis om semlans själ, och i det här fallet akilleshäl - mandelmassan. Istället för att bjuda en smaksensation som kunde lyft en ganska bra bulle och en excellent grädde till nya nivåer, så blir det här hissen ner om inte till källaren så åtminstone ut i lobbyn. Den här mandelmassan är precis sådär pureig som Semmelmannen drömmer mardrömmar om. Inga enskilda mandelbitar går att urskilja med tunga eller tänder, utan allt har malts till samma konsistens. Eftersom mandelmassan är en så vital kroppsdel blir nu hela semlan bara rätt…tråkig.

Sammantaget har Albert & Jack’s lyckats göra en semla som kanske är bättre än genomsnittet, men inte kan konkurrera med de allra bästa. Det är nog inte omöjligt att hantverkskunnandet finns där, men man kanske borde snegla lite på ens konkurrenter för inspiration. Sånt skadar aldrig. 

Pris 32 kr. De är kända för sina dyra priser, så just i det här fallet förvånar de mig faktiskt. Jag skulle säga att 26 kronor hade den varit värd. Vill man kunna stå för sina 32 har man en bit att gå.

Betyg: Albert & Jack’s, Skeppsbron, Drottninggatan, Engelbrektsgatan

Lock: 3

Bulle: 4

Grädde: 5

Mandelmassa: 3

Totalbetyg: 3,5 sventon

Förra året krävdes tre försök innan Semmelmannen tillslut hade det otvivelaktiga nöjet att äta en semla från Stinas bageri. Slutsålda bakverk samt en kronisk svårighet att hålla reda på öppettider och sådana världsliga saker var bovar i dramat den gången. När jag i förra veckan hade tänkt mig ett besök och en semla hos Dalarö bageri på Drottninggatan fick jag nöja mig med endast besöket, ty februari månads allra mest åtråvärda bakelse var slutsåld. Med tanke på den belöning slitet för Stinasemlan innebar kunde man kanske hoppas på något liknande idag? För den här gången var Semmelmannen som så många gånger förr på precis rätt plats vid precis rätt tidpunkt. Och ett examplar av den synnerligen karaktärsegna Dalarösemlan var mitt.

Som synes har man här inom ramen för hur en semla får (eller bör) se ut tagit ut svängarna på ett enkelt men effektivt sätt. Den taggiga spritsspetsen har helt enkelt fått ge vika för en rund variant. Får man göra så här, frågar vän av ordning sig förstås? Semmelmannen säger inte nej därtill, egentligen får man ju göra som man vill, trots att han som ni vet är en sann traditionalist. Jag tycker Dalarösemlan ser både aptitlig och smäcker ut, trots sitt aparta utseende. Och hela härligheten toppas av ett mycket välavvägt och välmående lager florsocker.

Semlan inhandlades mitt på dagen vilket borde borga för att den inte har stått framme alltför länge. Något som minimerar risken för torrt lock och andra yttre faktorer. Trots det var locket tyvärr just…torrt. Synd på ett annars välskuret lock. Jag skulle dock tro att hade man bara gjort locket aningens tjockare (något som verkligen inte skadat) hade man kunnat undvika torrheten. 

Man skulle kunna se på bulle och lock som delar av samma kontinent som separerats strax efter födsel. De har således fått helt olika uppväxter och liv. Där locket fått kämpa på egen hand har bullen kunnat bibehålla sin saftighet mycket tack vare mandelmassan och grädden. Det blir tydligt i det här fallet då bullen just är precis sådär saftig och välsmakande av vete och kardemumma som man vill ha den.

Mandelmassan på Dalarösemlan är inte direkt nedsänkt i moderskeppet utan breder ut sig under hela gräddtäcket. Här finns två skolor, de som anser att den verkligen bara hör hemma i sin lilla grop, samt de som bara ser fördelar med det mer utsvävande, osvenska, sättet att ta plats. En fördel är lättbegriplig: var man än är i sitt ätande - början, mitten eller slutet - så får man alla semlans beståndsdelar i munnen samtidigt. Nackdelen som man skulle kunna se det är en följd av just detta: man får aldrig möjlighet att bara äta av bullen, alternativt bullen och grädden allena. Jag kan helt klart se det positiva i båda alternativen, men ur konsumentsynpunkt är det förstås en stor fördel att veta det här innan man springer och köper sina temlor. Man vill ju inte drabbas av en chock när man står där i kassan.

Men nog talat om dess utbredning, hur smakar mandelmassan då? Ja den är god, inte tu tal om det. Men precis som Slussens semla igår så saknar den en för mig avgörande ingrediens: tuggmotståndet. Inga krunschiga mandelbitar här inte. Däremot finner vi något som jag känner igen från POCK:s i övrigt utmärkta skapelse - knastret från socker. När man väl börjat tänka på det är det inte lätt att tänka bort, kära vänner. En minskad sockermängd ersatt med lite spår av aningens grövre hackad mandel hade nog gjort susen. Nu blir denna mandelmassa en i mängden, utan egentligen några som helst särarter annat än då sockret. Lite synd kan jag tycka, då semlan som ni nu nog börjat förstå vid det här laget var en riktig munsbit.

Grädden var luftig och hade en trevligt gräddig karaktär. Om man har spätt ut denna grädde för att göra den lättare att äta, så har man nog gjort det med mjölk. För nog smakar det grädde alltid. Absolut ingen metallsmak i munnen eller någon smörig hinna i gommen som man också kan råka ut för ibland i arbetet som oberoende, privatpraktiserande semmelman.

På det hela taget var detta en angenäm upplevelse, utan att för den del sticka ut på något mer sätt än just det vi började denna betraktelse kring - utseendet. Trevligt att hitta en god temla på sådan klassisk semmelmark som Drottninggatan.

Pris: 26 kr. Ett mycket bra pris för en sådan munsbit, som verkar ha framställts med mycket kärlek och omtanke.

Betyg: Dalarö bageri, försäljningsställe Drottninggatan

Utseende: 4

Lock: 3

Bulle: 5

Mandelmassa: 3

Grädde: 4

Totalbetyg, 4 sventon

Det här var alltså veckan när vintern tillslut vågade visa sig i 08 igen. Förmodligen har den hållit sig borta så länge eftersom dess PR-ansvariga säkert tyckt att man drabbats av “medial överexponering” efter 2011 års maktdemonstration. Men det var också veckan då Semmelmannen kom tillbaka ur skuggorna. Och på bara ett par dagar var ni, hans eminenta följarskara, tusenden i antal. Mycket glädjande, men visar ju också att trots att stora aktörer som Arla försöker kapitalisera på oss semmelälskare finns det ändå ett stort behov av en djupgående, opartisk och detaljerad granskning av semmelstockholm (och för den delen hela landet).

Semmelmannen behövs, och känner sig behövd. Det är fint, mina vänner. Och när mörkret föll över den tredje semmeldagen föll också tjocka snöflingor över innerstaden där Semmelmannen rörde sig i för privatpraktiserande privatdetektiver klassiska kvarter på Drottninggatan. Något konditori som heter Rosas finns ju nu tyvärr inte så därför var stegen styrda mot Dalarö bageri. Där fick dock en besviken connoisseur vända i dörren då de populära bakverken var slutsålda. En indikation på deras popularitet? Det får man väl ändå anta. Men också på kvalitet? Om detta vet vi ännu väldigt väldigt lite, mina vänner. Jag ber att få återkomma i frågan.

Nu blev det istället Citykonditoriet ett kvarter bort som fick äran att kränga en temla till er levnadskonstnär numero uno. Enligt uppgift var bullen bakad bara någon timme tidigare och bakverket preparerat och uppsminkat alldeles därefter. Så inga hinder förelåg för en rättvis bedömning, och rent spel har jag alltid föredragit.

Vad jag fick för den nätta summan av 28 kronor var säsongens första rundlockade exemplar. Och inte bara runt, det var också relativt tunt. Att gårdagens lock pockade på uppmärksamhet på alla kanter hoppas jag framgick, men här är semlans toppskikt för tunt och sprött i min smak. Dessutom är den här semlan återigen drabbad av den farsot som vi i semmelkretsar kallar dekorsocker. Bedrövligt med tanke på den kvalitetsförlust som det innebär både smakmässigt och visuellt.

Efter denna inledning hade jag inga större förhoppningar för totalintrycket av Citysemlan. Borde jag ätit den som en hetvägg, tänkte jag både en och två gånger? Därför blev det en liten överraskning att resten av semlan ändå var såpass habil. Bullen var fast och välgräddad, men alldeles för fattig på kardemumma. Nu är jag ju som ni vet en stor beundrare av denna krydda, men jag tror inte ens skeptiker till densamma skulle tyckt att kardemummamängden var tillräcklig. Synd på en i de flesta andra avseenden bra bulle. Ett enkelt sätt att beskriva det är nog att säga att utan distinkt kardemummasmak blir bullen själlös. Och vem vill vara det?

Mandelmassan, som inte på något sätt var lika riklig som på POCK-semlan utan tvärtom på gränsen till snålt tilltagen, var intressant på så sätt att den trots att den saknade allt vad jag brukar hylla hos en mandelmassa i stpitzenklassekvalität (äkta oskalad mandel, kardemumma uzw uzw) faktiskt var helt ok, ja rentav god. Den var gul i färgen, hade helt ok bitar mandel storleksmässigt och var på så vis ganska ordinär, så att man började misstänka färdigköp helt utan konditorns egna touch. Men till skillnad från hur det tyvärr brukar vara med dylika - minns t.ex. den bittra nästan sura smaken i Vete-kattens mandelmassa - så var den här närmast honungslen i smaken. Kanske har man använt honung spm sötningsmedel, vad vet jag? Men ingen skulle vara gladare än jag om så var fallet.

Grädden hade nästan samma smakmässiga kvaliteter som POCK-semlan. Skillnaden här låg på det rent visuella planet. Jag tycker den var tråkigt grovt spritsad och som ni vet äter man ju minst lika mycket med ögonen. Sammantaget var detta en semla som jag glupskt satte i mej under stigande förvåning. Att semlan var såpass njutbar trots att den egentligen inte var bra på någon enskild detalj förvånar väl egentligen ingen som faktiskt minns tiden då kollektivet var något som framhölls som den speciella styrka som gjorde att svenska lag och idrottare kunde hävda sig ute i världen. Alltså innan digitalteknik, innan wienersemlor och pistagehybrider. Visst är det märkligt ändå vilken funktion ändå semlan har som stadsbärande symbol. Ska diskutera detta med Barbro Hedvall när vi ses nästa gång. Men jag har sagt det förut och har inget emot att säja det igen: en siffra är en siffra. Verkligheten ibland en helt annan.

Pris: 28 kr. Ett bra pris för denna grovarbetare utan finesser.

Betyg: Citykonditoriet, Adolf Fredriks kyrkogata

Utseende: 3 

Lock: 2 

Bulle: 3 

Grädde: 4 

Mandelmassa: 3,5 

Totalbetyg: 3,5 sventon

Människor passerar här i 100 000-tal dagligen. Men ingen har egentligen nån lust att vara där. Och precis här ligger ett bageri. Nej, det är inte Bagarn i Hornstull vi pratar om. Bättre upp. Jag är på Sergels torg. Där Rolf Machnow mötte baseballigan i ett onödigt berusat tillstånd och det ena ledde till det andra ledde till att GW skrev polisroman som blev film. I en sån ångestdal förväntar man sig knappast hitta livets goda. Men som så många gånger förr kanske det ändå är så att det är där man minst anar det man borde leta som mest. 

Och som ni ser skapar Sergelbagarna riktigt propra Semlor. En riktig semmelsemla. En njutning som får det att tåras i ett gammalt semmelöga. Med strålande fin bullform, skarpt, distinkt spritsad grädde och ett läskande litet (för litet?) trekantigt lock visar Sergelbagarn redan i det här skedet att man förstått vikten av att semlan föräras ett delikat utseende. Att den här semlan och det jag åt igår från Ritorno faktiskt bär samma namn är ju egentligen obegripligt. Men ofrånkomligt. Och det är väl nånstans där jag kommer in i bilden som konsumentupplysande entusiast. Semmelstockholm kan vara en hård och kall värld utan någon som leder en rätt.

Locket är precis lite för litet. Det smakar bra och är lagom tjockt, men några bredare anslagsvinklar med bagarsaxen från bagarn hade tagit det till fulländning. Den äkta, fina florsockersmaken går fram tydligt och bra precis som man kan begära.

Den fina smaken är inte bara ett lyckokast utan går vidare in i bullen. Både utseendemässigt och smakmässigt har Sergelsemlan mycket gemensamt med Gunnarssons. Ett gediget hantverk. Lagom mängder salt och kardemumma ger bullen precis den rätta smaken, och den har också en spänst som indikerar både lagom jäsning och gräddtid. 

Grädden är raka motsatsen till gårdagens smörkärniga misslyckande från Odengatan. Ledigt lätt och med en nästan avslappnat luftig konsistens är den precis så silkeslen som semlans grädde bör vara för maximal ätupplevelse. Att man sedan låtit grädden få en så exakt mängd rent proportionellt visar på fingertoppskänsla och erfarenhet. För även om mandelmassan är semlans själ och på så vis den tydligaste markören för en semlas kvalitet, så avslöjar obarmhärtigt en slarvig grädde en bedragare från en bagare.

Likheterna med Gunnarssonssemlans smaker och kvalitéer fortsätter även i mandelmassan. Precis som hos den finns i Sergelsemlan tydliga mandelbitar som ger en bra konsistens. Den sticker inte ut på något sätt egentligen. Likt schakalen skulle den smälta in bland andra goda mandelmassor. Det är förstås ingen nackdel att den är god, men avsaknaden av egentliga särarter gör den svårdefinierad. Kanske är det de oskalade mandelbitarna jag saknar? Kanske är det ett uns bitterhet som saknas, liksom hos Gunnarssons? Hur det än är så drar Semmelmannen en suck av lättnad över att han återigen fått äta en god mandelmassa. Gårdagens ammoniakanfrätta Ritornomassa kan vi förhoppningsvis skicka till glömskans länder.

Totalt sett var detta som ni förstår en lättäten njutning. Den når inte Xoko eller Tössebageriets superstarstatus. Men den är en semla jag kan rekommendera till vem som helst. Med andra ord just de som befinner sig vid Sergelbageriet.

Pris: 34 kr. Något över medel. Men semlan är betydligt över medel, så det får vara ok.

Betyg: Sergelbageriet, Sergels torg

Utseende: 5

Lock: 4

Bulle: 4

Grädde: 5

Mandelmassa: 4

Totalbetyg: 4,5 sventon

Vad är det med de anrikt klingande bagerinamnen som gör att en sund skepsism sprider sig i Semmelmannen? Det förvånansvärt enkla svaret på den frågan är att det är resultatet av empirisk semmelforskning. De så kallade finare bagerierna vet att ha rejält betalt för något som egentligen är en medioker produkt. Ni har kanske hört talas om Gucciväskor?

Med detta i sinnet, samt vetskapen om att man alltid kan ha fel, lade Semmelmannen upp 34 kronor på bordet för en semla från Gateau. Att döma av det utrymme de tilläts äga i bröddisken verkar deras minisemlor (eller semlinis som jag envisas att kalla dem) vara minst lika populära. Kanske inte så konstigt då att jag fick frågan stor eller liten? när jag bad om en semla. Jag vill hävda att det bara fanns vanlig eller liten att välja på. Att beställa en vanlig semla är inte samma sak som att beställa en stor semla. Jag vill bara klargöra detta, vilket också är ett bra exempel på hur viktigt det är att inte låta fel personer få sätta dagordningen för debatten. Ja det var en semmelanekdot ur verkligheten mina vänner. Nu till det viktiga - ätandet!

Det blir genast uppenbart för betraktaren att här har vi ett bageri som helt missuppfattat vad en semla handlar om. Fullkomligt grotesk i sina dimensioner låter denna semla sig ägas av ett lager grädde som är i princip dubbelt så stort som hela resten av semlan. Inte nog med det, utan mandelmassan rinner ut över alla kanter. Det har sagts förut, men kan aldrig sägas för ofta - mer grädde är inte samma sak som bättre semla. 

Locket är runt och ganska tunt, trots sin väl tilltagna diameter. Sprött, med en fattig florsockersmak, gör det sitt jobb men absolut inte mer. Uppenbarligen är det så att vissa bagerier äger ett handlag med florsockret som andra saknar. Eller är det råvaran som gör att vissa semlors florsocker är sådär kritvitt att det kan stå som referens för hela genren? När andra pliktskyldigt pudrar på något som ligger där utan inlevelse och bara finns till.

Bullen är en ok bulle, absolut inget mer. Den ger inga smaksensationer överhuvudtaget. Hade en bättre bulle kunnat göra detta till en bättre semla? Kanske, men den har en lång väg att vandra. Dålig kardemummasmak, ett ganska torrt innandöme, och en blek skorpa är inte mycket att komma med när man ska försöka imponera på en semmelman.

Grädden är väl vispad, och på ett motsägelsefullt vis är den det bästa med Gateausemlan. Men att spritsa på såna mängder visar bara på okunskap för semlans väsen. 

Sist, och faktiskt minst har vi kommit till Gauteaus mandelmassa. Den gör verkligen ingen glad. Semmelmannen fick ett mejl från en anonym bagare i landet som avslöjade att många bagerier köper in färdig mandelmassa hinkvis som man sen i vissa fall spetsar med mandel. Här har man inte ens orkat med det sista momentet. Mandelmassan visar sig från sin sämsta sida. Den är puréig, sockrig så det räcker för två, och någon mandel känner jag inte av överhuvudtaget. Trist. Tänk vilken skillnad det kan vara. När mandelmassan är god, känns det som den är värd hela priset för semlan bara den. I andra fall vill man bara ha pengarna tillbaka. Ni kan ju gissa hur Semmelmannen känner här.

Att äta den här semlan var som att köpa sin bröllopskostym på Dressman. Men ta betalt som det vore Saville Row. Gör det inte, mina vänner. Ni är värda mer.

Pris: 36 kr. Galenskap. Fullständig galenskap att ta så mycket betalt för något så intetsägande. Men det är klart, när de nu måste hiva på så ofantligt mycket grädde måste de ju ta betalt för det också.

Betyg: Gateau (som bakar i Johanneshov men säljer lite varstans runt i stan), Gallerian, Hamngatan

Utseende: 3

Lock: 3

Bulle: 3

Mandelmassa: 2

Grädde: 4

Totalbetyg: 3 sventon

Är det något vi fått inpräntat i oss de senaste åren är det att vi lever i förväntanssamhället. I ett ständigt Nextopia går vi och längtar efter sånt som ska hända, sånt vi ska uppleva, eller som i Semmelmannens fall semlor han ska äta. Och förväntan kan vara många olika saker. När det gäller NK:s semlor har jag haft mycket lågt ställda förväntningar. I test efter test, år efter år, har man skadeglatt kunnat se hur deras överprissatta semlor fått låga betyg. Jojo, de vet att ta betalt, har jag tänkt. Men göra semlor är de inget vidare på. Så på detta projekts sextonde dag blev det tillslut dags att själv ta reda på hur det ligger till med Nordiska Kompaniets välpudrade godsaker.

Genast fick Semmelmannen erfara hur förväntningar kan skapa illusioner som är just det. På NK:s fjärde våningsplan (där man tidigare kunde köpa musik på runda plastbitar) kostade inte semlan mer än tjugofem kronor! Hårresande billigt i detta kommerstempel där välsminkade ansikten och dyra pälsar verkar vara obligatorium för att få fika överhuvudtaget.

Efter denna inledande omvända prischock behöll mungiporna sin uppräta position vid åsynen av ett vansinnigt välpudrade lock. Här har vi uppenbarligen att göra med en bagare som vet att hantera sitt florsocker med precision!

Ni vet förstås vid det här laget att Semmelmannen föredrar trekantiga lock. Och jo, visst är det så. Det är nånting med de runda locken som enligt min mening gör semlorna lite mer alldagliga. Det skämtas här och där om hamburgaren som en köttsemla, och har man bara de runda locken på näthinnan är det kanske inte så konstigt. Runda lock ger semlorna ett sandwichartat utseende. Trekantiga lock står för karaktär, och hade de varit dominerande hade kanske aldrig ett så degraderande uttryck som köttsemla ens uppkommit.

Men detta till trots, som enskild enhet är detta lock briljant. Väl avvägd tjocklek, stadga och så som sagt detta magiska florsockerpuder som utstrålar professionalism. Ett topplock!

Lite nedslående då att resten av bullen är mer intetsägande. Övervägande hittills har varit de mjuka - på gränsen till svampiga - bullarna, och jag har efterlyst en bättre fasthet. Men det är uppenbarligen en fin linje mellan fasthet och degighet, för här lutar man tyvärr åt det senare. Inte heller kardemumman är speciellt tydlig.

Då är det mer glädjande, ja rentav lyckobringande, att äta NK-semlans mandelmassa. Här är vi mycket nära Tössesemlans toppnivåer. En perfekt konsistens och rikligt med äkta hyvlad, oskalad mandel lyfter semlan till höjder den med tanke på sin intetsägande bulle egentligen kanske inte förtjänar. För så är det, mandelmassan ÄR semlans själ och hjärta. Och precis som med människor måste insidan vara både intressant och unik för att vi ska vilja återvända till den igen och igen. Och igen.

Grädden håller inte samma nivå som mandelmassan, men är inte heller lika svag som bullen. Dock har man gödslat lite väl mycket med grädde för min smak. Detta kan ju förstås avhjälpas genom ett individuellt ingrepp, men vi vet ju alla hur viktiga proportionerna är.

Sammantaget en mycket njutbar upplevelse, där mandelmassan som ni med säkerhet förstår var en höjdpunkt som jag kommer bära med mig länge. Och med det ytterst fördelaktiga priset i åtanke skulle det inte förvåna mig om jag återvänder till NK för att ta med mig en semla hem att avnjutas som hetvägg. Förutsättningarna för en succé i det fallet är mycket gynnsamma, då bullens degighet i det fallet mycket väl kan innebära en fördel när den löses upp i den varma mjölken.

Angående utseendet vill jag bara tillägga att jag inte kan begripa poängen med att låta mandelmassan så att säga sticka fram under grädden. Alla som är i färd med att köpa en semla vet väl ändå vad som ligger och väntar under grädden? Don’t put your heart on the sleeve, säger jag bara.

Pris: 25 kr. Bara mandelmassan hade varit värt tjugofem kronor. Ni fattar. Kan de ha haft fel på kassaapparaten just idag? Visste de att Semmelmannen var i antågande?

Betyg: NK, Hamngatan, våning 4.

Utseende: 4

Lock: 5

Bulle: 3

Mandelmassa: 5

Grädde: 4

Totalbetyg: 4,5 sventon

Vete-katten är inget annat än en instutition i Stockholms bagerivärld. Även om konditoriet inte är riktigt lika anrikt som Tössebageriet, har de ändå serverat bakverk till sötsugna 08:or i mycket respektabla 83 år. Semlor då? Ja, vad Semmelmannen kunnat utröna är det åtminstone sedan 1940-talet. Både kunskap och tradition således. Märks det, frågade jag mig på vägen dit, på vägen därifrån, ja hela vägen på semlans väg ner i Semmelmannens inre faktiskt.

Jag gick händelserna lite i förväg och förhörde mig i kassan om mandelmassans exakta innehåll. Märkligt nog verkade ingen ha frågat tidigare, för damen i kassan var tvungen att ringa ner till bagerienheten i källaren för att kunna ge mig ett svar. Och det var knappast något hokuspokus: amerikansk (alternativt spansk) mandel, socker och vatten. Och ett förbehåll om att mandelmassan KAN innehålla aprikoskärnor. Vad betyder det egentligen? Att någon infiltratör ibland snålblandar? Att ibland tar mandeln slut? Hursomhelst, nån bittermandel bidde det inte.

Ett trekantigt lock med ett underbart vitt och brett florsockerpuder bjuder in till en härlig semmelstund. Finns det något bättre än att borra in ansiktet i den ljuvliga doftblandning som florsockret, grädden och bullen skapar? Jag har svårt att tro det. Den här bullen håller mycket hög kvalitet. Framför allt är det spänsten som imponerar. Inte sedan Brunkebergssemlan för nästan två veckor sedan har jag njutit av en bulle som är så viril, men ändå saftig. En synnerligen trevlig upplevelse, som naturligtvis också bjuder på en rund och tydlig kardemummasmak. Högklassigt!

Mandelmassan är inte samma sprakande fyrverkeri. Inget fel på råvarorna, men den är alldeles för sockrig och puréig för att tillfredsställa Semmelmannens känsliga smaklökar. Jag saknar bittermandeln alternativt den oskalade mandelns känsligare, mer vuxna smak.

Grädden är fint luftig, lätt, och klassiskt vackert spritsad precis som sig anstår ett anrikt konditori i närheten av Drottninggatans klassiska semmelmark. Bra gräddsmak, som vad jag kunde känna inte är smaksatt. Kan dock inte låta bli att känna att grädden inte erbjuder nånting extra. Vad detta extra skulle vara är svårare att säga. Men ibland har ju saker och ting DET, och ibland inte. Sånt är livet mina unga vänner.

Sammanfattningsvis lever Vete-kattens supersemla upp till de traditionstyngda förväntningarna, men det är inte Semmelmannens favorit. En alldeles för karaktärslös mandelmassan är det som sänker totalbetyget. Dags att gnugga geniknölarna till nästa säsong? Eller fortsätta leva på gamla meriter? Den som är med 2012 får helt enkelt se.

Pris: 32 kr. Ett helt ok pris. Hade förväntat mig ett högre pris här.

Betyg: Vete-katten, Kungsgatan 55

Utseende: 5

Lock: 5

Bulle: 5

Mandelmassa: 3

Grädde: 4

Totalbetyg: 4,5 sventon

Aningen modfälld efter de inledande två dagarnas högst mediokra bakverk bestämde jag mig för att bättra på humöret med en semla från ett bageri som i det närmaste står som garant för en kvalitetsprodukt - Brunkebergs bageri. 

Det är något speciellt att bära med sig en semla i en fin vit påse. Folk på stan sneglar avundsjukt och tänker: en sån livsnjutare vill jag också vara! Nåväl, efter att ha dragit in den fantastiska aromen från påsöppningen gick det inte att vänta till det klassiska trefikat. Den här skönheten måste ätas här och nu! Och när ni ser den förstår ni varför.

Brunkebergssemlan fick mig omgående att inse att jag måste lägga till en kategori i min bedömning - utseende. Ser ni hur kardemummaprickarna SYNS i bullen? Underbart.

Precis som det inte gick att vänta med att äta semlan, finns inte heller någon anledning att dra ut på omdömet. Låt oss börja där allting börjar, locket. Ni som läste om Semla #2 vet att det locket var tunt, och det här är faktiskt i närheten. Anar jag en trend? Tunna lock verkar vara det som gäller 2011. Borde jag meddela Jessica Gedin? Jonas Hallberg? Hursomhelst, det som skiljer Brunkan-locket från gårdagens fladdriga sak är kvaliten på bullen. I och med att bullen är penslad (anar förutom det vanliga ägg+vatten en gnutta salt) finns en helt annan stadga i locket som gör gräddslevandet till en enkel match.

Florsockerpudret på locket var föredömligt tunt pudrat, kanske aningen FÖR snålt. Är jag motsägelsefull? Sån är människan. Och Semmelmannen är människa.

Känner ni att mina förväntningar på den här semlan var stora? Helt rätt. Så fort locket var uppätet kastade jag mig över resten precis som en klassisk svensk privatdetektiv. Efter de första två tuggorna var jag mycket nöjd, och log med hela mitt gräddfyllda ansikte. Det här var en kvalitetsbulle. Perfekt kardemummasmak och en skön vuxen smak tack vare den lilla antydan av salt i penslingen. Bullen hade en markant tyngd, vilket förmodligen gör den extra bra lämpad som hetvägg. Jag tänker verkligen undersöka detta framöver.

Brunkansemlan bjöd på den luftigaste grädden hittills. Precis såhär ska grädde vara, lätt och luftig. Typiskt kvalitetsbagerier också att inte söta grädden. Mer grädde än så här kan inte vispgrädde smaka. 

Tredje tuggan brukar innebära att man får ett rejält sjok mandelmassa i munnen. Nu fick jag bara en pyttebit. Jättegod förvisso, och med synbara äkta mandelbitar, men på tok för lite. Fjärde tuggan (och nu är jag mitt i bullen) och lika lite. Nu kan jag inte låta bli att känna en viss besvikelse. Det känns som jag blir blåst på något. Mandelmassan är mycket god, men den känns mer som ett komplement än en del av semlan i det här läget. Mycket tråkigt.

Det här gör att resten av semlan äts lite på autopilot. Upplevelsen slaknar, så att säga. Var mina förväntningar för höga? Det tycker jag ändå inte. Och med lite perspektiv blir nog ändå totalintrycket gott. Kanske hade jag otur, kanske var det ett exemplar med ovanligt lite mandelmassa?

Pris: 30 kr. Helt ok för en sådan kvalitetsprodukt.

Betyg: Brunkebergs bageri

Utseende: 4

Bulle: 5

Lock: 4

Mandelmassa: 4 (tappar en poäng här pga den snåla tilldelningen)

Grädde: 4

Totalbetyg: 4 sventon