Semmelmannen

Vana läsare vet att jag tidigare kallat så kallade butikssemlor för själlösa. Givetvis är inte detta något taget ur luften, utan bygger som allt annat på empirisk forskning. Det är helt enkelt så att alla de semlor Semmelmannen testat som säljs i tvåpack runt om i livsmedelsbutiker inte har haft vare sig snille eller smak, själ eller hjärta. 

Men någonstans i Semmelmannen finns en obetvinglig lust att ständigt gräva djupare, att gå till den absoluta botten av allt. Kanske var det detta som gjorde att jag gav butikssemlan en ny chans häromdagen? Så kan det mycket väl vara, men till saken hör att detta inte var vilken snabbköpstemla som helst, utan en som säljs i självaste hjärtat av hipsterstockholms matmecka, Urban deli; bakad och skapad några fotsteg därifrån på Urban deli bakery. Engelska namn ska det vara, tydligen, men Semmelmannen drar en suck av lättnad över att åtminstone semlan får behålla sitt namn. 

Jag tänker, att butikssemlan med sitt - förvisso med all rätt - skamfilade rykte skulle kunna få någon form av revansch idag genom att inte tillverkas så storskaligt som de görs på t.ex. Bageri Baronen eller Alimenta (och sedan säljs på Hemköp eller ICA). Så trots en prislapp som fullkomligt krossade andra butikssemlors var det med frid i sinnet som Semmelmannen slog sig ner för att frossa på dagens bakelse.

Tyvärr har semlan hunnit stå kyld så länge att rena tövädret drabbat locket och låta florsockret fullständigt smälta bort. Samtidigt är detta ett bra tecken, eftersom vi i alla fall kan vara säkra på att det är äkta florsocker som använts och inte fuskersättningen dekorsocker. I övrigt har Urban-semlan fina proportioner, ett trekantigt lock och en fin färg vilket gör att Semmelmannen raskt skrider till verket.

Locket är saftigt utan att vara klibbigt och bär fortfarande smak av det smultna florsockret. Men det verkar vara ofrånkomligt att semlor som stått kylförvarade behåller sin spänst i ytskicket. Och något annat är väl knappast att vänta, då hade det luktat fejk lång väg och vi hade omgående fått tillkalla piketen. 

Även bullen har en fin saftighet som jag uppskattar mycket, men däremot råder det en fullständig renons på kardemumma? Vad är det med kardemumman i år? Detta är sannerligen inte den första temlan jag ätit där den ädlaste av alla kryddor för en sådan smakfattig tillvaro. Initierade rapporter har nått Semmelmannen att den gamla favoriten Tösses till och med fått byta leverantör då kardemumman inte motsvarar de högt ställda förväntningarna i år. Någonting är lurt, så var på er vakt mina vänner. Det hjälper dock inte denna dyrköpa sak, för en sådan total avsaknad av karaktärsstärkande krydda drar ner helhetsupplevelsen rejält. Då har jag inte ens nämnt bullens typiska drag av överjäsning. Men det tar vi en annan gång.

Ungefär samtidigt som jag drabbas av insikten om den fulla vidden av kardemummans frånvaro slås jag över hur tät grädden är vispad. Den är inte i närheten av att tippa över till smör, men väl bland de tätast vispade gräddor Semmelmannen ätit. Långt från den luftighet och lätthet en toppengrädde bör ha för att så att säga smälta i gommen. Har Urbanbagaren somnat vid vispen? Vi kommer aldrig få veta.

Jag vet inte om det har att göra med priset och en slags förtvivlad gest av skyldighet som gjort att bagaren spritsat på en sån enorm mängd mandelmassa som i denna semla. Hursomhelst gör det att semlan helt förlorar sina proportioner, för här rinner bokstavligen mandelmassan ur semlans inre vilket gör att till och med en så van munskänk som undertecknad får ätsvårigheter. Det skulle nu naturligtvis inte mandelmassan gjort om den hållt en bra konsistens, så redan här kan ni ju dra era egna slutsatser. Det är vått och pureigt, en närmast äppelmosliknande konsistens där jag har svårt att hitta minsta spår av vare sig hyvlad eller hackad mandel.  Men min fabläss för rostad mandelsmak i mandelmassan känns det ytterligt märkligt att inte kunna hitta tillstymmelse till sådan smak, då innehållsförteckningen berättar om både rostad mandel och spansk sötmandel. Urbanbagaren får bakläxa, och precis som när det gäller grädden är det  alltså konsistensen som är boven i dramat. Tråkigt.

När vi summerar ätupplevelsen är detta alltså en överprissatt butikssemla som egentligen inte gör någon annan är försäljaren glad. Jag tvivlar inte på att man använt bra råvaror, men då bör man inte paketera semlan på detta vis då kylprocessen gör att både smaker och fräschör försvinner. Kanske smakar semlora bättre på helgen då de säljs över disk, vad vet jag, men jag är bara en vanlig kund utan vip-behandling som handlar sina semlor i skymundan. Det här är vad ni kan förvänta er, kära vänner.

Pris: 30 kr. En dyrgrip hade varit värd det. Så inte nu. Det är bara råvarorna som gör denna semla bättre än sin tredjedels så dyra kusin på ICA runt hörnet.

 

Betyg: Urban deli bakery, Skånegatan.

Lock: 4

Bulle: 2

Grädde: 3

Mandelmassa: 2

Totalbetyg: 2,5 sventon

Hantverkargatan är en speciell gata, befriande befriad från allt sånt som resten av stan har i överflöd, nämligen butikskedjor. Nej på Hantverkargatan känns det som att tiden för evigt stått stilla, bland sybehörsaffärer, skomakare och antikvariat. Det vore fullkomligt fatalt att döpa ett bageri till Sockerbagaren, någon annanstans än just på Hantverkargatan. Här kan det inte, och ska för allt i världen inte, heta någonting annat. 

Semlan, som blir Semmelmannens för det facila priset av 28 riksdaler, är av modell större. Det kanske inte framgår på bilden men med en diameter på drygt decimetern förstår ni vad jag pratar om. Men ingen sann semmelkonässör låter sig luras av något så banalt som storleken, det vet ni mina vänner. Vi tittar närmare på skapelsen, går igenom de vitala delarna, skönhetsfläckarna och naturligvis semlans sociala kompetens - hur snabbt vill den bli uppäten?

Locket är trekantigt och ganska djupt, men ger ett sladdrigt intryck. Långt ifrån torrt alltså, men väldigt oformligt. Vi får se om det är något som känneteckar hela bullen, tänker Semmelmannen medan han tankfullt och svårligen skrapar i sig grädde med detta ostyriga lock.

Grädden är mycket luftig och som ni ser mina vänner, ovanligt grovt spritsad. Det intressanta här är att grädden så att säga kännetecknar hela semlan i sin lösfasta konsistens. För när jag äter mig vidare in i semlan visar det sig att bullen är precis lika mjuk, sladdrig, ja helt enkelt ofast som sin avfälling locket. Bullen smakar ganska ok, inte mer för jag anar en jästig smak som gömmer sig där någonstans bland de annars rikliga kardemummakärnorna. Kan det vara så att den här bullen fått jäsa för lite? Att det är därför jästsmaken dröjer sig kvar och bullen blir sladdrig och platt? En lekman som jag kan bara spekulera, men nog är det suspekt alltid. För när bullen saknar stadga på det här viset blir hela semlan svåräten, i alla fall då man som Semmelmannen äter den med fingrarna. Den är rentav svampig och trycks ihop mellan mina nypor.

Och inte är stadgan bättre i mandelmassan heller. Nej, som ni förhoppningsvis ser här på bilden så är den blänkande rinnig och doserad i överflöd. Det känns slarvigt överlag att komponera ihop en sådan här vek semla när man har ett sådant anrikt bageri med ett sådant anrikt namn. Och på en så anrik adress dessutom! Smaken räddar inte heller mandelmassan, som även om den har de på gränsen till obligatoriska mandelbitarna i sig inte smakar bättre än genomsnittet. 

Nog slukades Sockerbagarens semla snabbt och fullständigt, vilket får väl anses vara dess främsta merit, men det var inte en helt igenom angenäm upplevelse. Nu har Semmelmannen förstås njutit några av sina absolut bästa semlor på länge de senaste dagarna, men det har ingen betydelse här. Den här semlan hade behövt sträcka på sig, skaffa lite stadga och självförtroende. Slänga av sig den där trygga men krackelerade Kungsholmskostymen. Annars hade den inte haft en chans, på t.ex. Norrmalm.

Pris: 28 kr. Standard, men för mycket för en sån rädd och skakig sak.

Betyg, Sockerbagaren, Hantverkargatan 28

Utseende: 3

Lock: 3

Bulle: 2

Grädde: 4

Mandelmassa: 3

Totalbetyg: 3 sventon

De två senaste dagarna är nästan oöverträffade att i smak och kvalite förhöja livskvaliten för en annan. Men en semmelman kan aldrig tillåta sig att stanna upp. Det finns alltid nya semlor som måste ätas, nya konditorier som måste undersökas, nya stadsdelar besökas. Och idag var den stadsdelen norra Europas kanske mysigaste, beroende på vem man frågar naturligtvis. 

Här på Åsö konditori & bageri hittar Semmelmannen både “minisemlor” och “lyxsemlor”, bredvid det man kallar “klassisk”. Vad allt detta skall vara bra för begriper jag inte riktigt, och har det inte gått väldigt långt när en semla inte längre är en semla utan måste bära ett prefix för att gemene man ska begripa vilken modell som syftas på? Nu gick det hela relativt smärtfritt, och Semmelmannen kunde gå därifån med sitt åtråvärda testobjekt.

Utseendet på dagens frestelse skiljer sig ganska mycket mot vad vi vant oss vid. I och med den relativa (men av Semmelmannen himself hedervärda) lilla mängden grädde får semlan en tydligt markerad topp istället för en distinkt rund enhet. Ett designdrag? Inte enbart svarar jag, för vi kan också se hur bullen är aningen platt - något som antagligen beror på överjäsning. Man ser tydligt hur botten är helt platt ut mot kanterna speciellt på den speciellt för ändamålet halverade temlan. Under säsongen har Semmelmannen mött några riktigt runda bullar, så det är inte alls ovanligt. Hade bullen varit rundare hade Åsösemlan fått en helt annan karaktär, det kan jag lova. Det lätt curlingklotliknande utseendet är nog inte vad som eftersträvats trots allt. 

Åsöbagarnas florsockerpuder tillhör säsongens bästa i alla fall. Lagom sprött och härligt vitt och äkta pryder det ett trekantigt men ändå ganska litet lock. Jämfört med Älvsjösemlans lockgigant är detta lock ett barn. Men ändå vackert att se på, samt att äta även om en viss torrhet tyvärr hunnit sprida sig. Det känns lite onödigt, speciellt som semmelmannen verkligen fått det bevisat de senaste dagarna att det går att servera semlor utan torra lock även om timmen är sen.

Grädden är som sagt ur ett rent mängdperspektiv beundransvärd, men tyvärr för hårt vispad i min smak. Det här är årets hårdast vispade grädde utan tvekan, så är man en lärjunge av den skolan så vet man från och med nu alltså var man bör vända sig. Men när grädden blir så här hård tappar den snabbt just den luftighet som er alldeles egna munkskänk så ofta efterlyser. 

Bullen är föredömligt rik på kardemumma och smakar därefter. Tyvärr lider bullen av några andra brister. För även om den är saftig inuti är den ganska torr utanpå, nästan frasig om ni förstår vad jag menar. Jämför bilderna med gårdagens eller fredagens skapelser där ytan är helt annorlunda och inte lämnar utrymme för fras och torrhet. Och även nästa intrikata synpunkt berör bullens yttre, då jag förvånas över hur pass ogräddad den ändå är, speciellt på den undre halvan. Här kan man misstänkas ha låtit bullarna lämna en överhettad ugn lite för fort. Det behöver inte röra sig om mer än 30 sekunder, men om ugnen är för varm riskerar dessa samtidigt bullens hela existens.

Mandelmassan så når inte upp till de senaste dagarnas toppnivåer, även om den är något över medel. Istället för hackad mandel använder man skyvlad, alltså skalad och hyvlad sådan. Det bjuder en lite annorlunda tuggupplevelse som inte riktigt låter tänderna ta hand om mandeln på samma sätt. Det är någonting med hyvlad (oskalad) mandel som gör att jag tycker den smakar lite mindre än hackad. Ligger det någonting i detta eller inbillar jag mig bara? Upplys mig gärna i denna oerhört viktiga fråga. Klart är i alla fall att den här massan smakar mindre mandel än Älvsjöbagarens dito, möjligen var deras mandel aningen rostad innan den hamnade i massan. Åsöbagarens mandelmassa har också en tendens att dra åt det marsipansmakslikande hållet, något jag inte ser med helt blida ögon på. Det för allt för enkelt mina tankar till de torra mandelmasserör man ser i valfri livsmedelsaffär. Inget Semmelmannen vill ha i sin semla, sannerligen.

Sammanfattningsvis får man väl säga att Åsösemlan är en mycket bra sådan, men ändå har en bra bit kvar till de allra bästa, både när det gäller utseende och smak. Men bageriet är vad jag förstår ganska nytt, och att få möjlighet att utvecklas är väl aldrig fel!

Pris: 28 kr. Ett ganska lagom pris för en lagom semla må jag säga

Betyg, Åsö bageri & konditori, Åsögatan 119

Utseende: 4

Lock: 3

Bulle: 4

Grädde: 3

Mandelmassa: 4

Totalbetyg: 4 sventon

De sista skälvande dagarna innan semmelstockholm exploderar i en unison dyrkan till hetväggens ära gäller det att välja sina temlor med omsorg.  Speciellt som tipsen fullkomligt rasar in till Semmelmannen. Och eftersom han utför ett enmansuppdrag utan dolda agendor tar det sin tid att filtrera och värdera alla tips. Innan februari månads slut kommer jag att personligen ha testat semlor från sextio bagerier! Enligt mina spaningar och den minimala litteratur som finns att tillgå i ämnet kommer ingen annan semmeltestare ens i närheten av detta. Dessutom under en sammanlagd effektiv tid på exakt lika många dagar. Begrunda detta, mina vänner. Ni drömmer om att göra det själva, men lutar er gärna nöjt tillbaka i era soffor i förvissningen att Semmelmannen gör det åt er. 

Och idag besökte han Hammarby sjöstad, så slapp ni göra det också. I detta stadsplanerarnas examensprojekt monumentalis ligger sedan en tid tillbaka den vad Semmelmannen förstår i vida kretsar berömde konditorn Magnus Johanssons bageri och konditori. Det var med spänd förtjusning men förstås även som alltid en sund skepsism som Semmelmannen såg fram emot denne Nobelfestsdiplomerade mans magnum opus.

Men det hela höll på att sluta i katastrof.

När Semmelmannen ankom sitt högkvarter upptäcktes nämligen att någon gång under semlans färd mot hem hade kartongen med dyrgripen vänt sig upp och ned, med förödande resultat. En dyster syn på alla sätt. Men vad annat att göra än att sätta i sig den stackars misshandlade saten. För trots utseendet spred sig sådana dofter att det var svårt för Semmelmannen att hålla fingrarna i styr. Och även florsockret hade överlevt i relativt oskadat skick. Två goda tecken i all denna misär.

Och nog är det en alldeles strålande semla alltid. Tankar som flyger genom Semmelmannens vindlingar är exempelvis “jag måste ha världens bästa jobb, nånsin”, “två magnifika exemplar på två dagar, hur är det möjligt” och inte minst “en av de godaste semlorna i min karriär”. 

Det är nämligen så med denna semla att allting håller absolut högsta klass. På många punkter liknar den gårdagens praktexemplar i Älvsjö, med ett undantag - bullen är ännu bättre. Den uppfyller just det sista kravet på spänst som en nagelfarande semmelman efterlyste hos Älvsjösemlan. På samma sätt är mandelmassan också lik Älvsjös i mandelsmak och konsistens, med den extra lilla touch som Semmelmannens favoritkrydda kardemumman ger. I början av ätmomentet anar jag en viss marsipansmak som jag ganska kraftigt ryggar för, men den återkommer aldrig. Jag får för mig att Sjöstadsbagaren spetsat sin mandelmassa med några droppar bittermandelolja och att en plötslig ansamling sådan kan ha orsakat just den smakliga överraskningen.

Grädden är allt vad en grädde kan vara, och kommer vad jag kan avgöra i alldeles perfekt mängd. Det är ju förvisso svårt att helt veta detta då semlan i mitt fraktskadade fall inte ser ut som den borde. Men med tanke på den ätupplevelse detta exemplar ger Semmelmannen så finns ju flera anledningar att återkomma till brottsplatsen så att säga för att inhandla flera exemplar. Skulle gärna äta denna som hetvägg, både en och två och flera gånger. 

Allt detta huserar i en bulle som ni vid det här laget förstått är själva definitionen av bagarkonst. Den är väljäst, den är solbränd, den är rund. Den är med andra ord precis som en chartertysk, men betydligt mer väldoftande. Ni förstår säkert. Dock är semlans lock inte av samma superiora klass som Älvsjösemlans. Nej här hade jag velat efterlysa djupare klipp med saxen av konditioriingenjörerna hos Magnus Johansson. Kanske kan en förändring komma till stånd, eller så låter man det bero. Ingen semla som nånsin passerat Semmelmannens käftar har varit i alla detaljer perfekt, och det kanske är så det ska vara? När total skönhet uppnåtts finns ingen annan väg ut än galenskap, eller hur var det nu igen?

Pris: 30 kr. Ta cykeln in från city, bilen ifrån norr, promenera en iskall vinterdag. Gör vad du vill. Men det är värt det.

Betyg: Magnus Johanssons Bageri & konditori, Lugnets Allé 7

Utseende: ej betygsatt pga Fuggup av Semmelmannen

Lock: 4

Bulle: 5

Mandelmassa: 5

Grädde: 5

Totalbetyg: 5 sventon.

I ett slaskigt Älvsjö består hela färgskalan av grått, den sista fredagen innan Fettisdagen. Men som i de allra flesta dystra sagor finns det ett undantag. Här kommer det i form av en guldfärgad kringla som med sin läckra patina lockar in vinterdeprimerade medborgare från pendeltågstristess och förortskyla. Och att komma in i Älvsjö konditoris varma barm är lite som att möta regnbågen; här är ljuset varmt, bakelserna fulla av färg, och sist men inte minst semlorna fulla av grädde.

Även om Älvsjös semlor som ni ser kanske ger ett aningen vingligt intryck så slås åtminstone Semmelmannen av hur avundsvärt aptitliga de ser ut. Jag får lust att äta flera stycken omgående. Kanske beror det på den åtminstone till synes yppert frasiga grädden, kanske är det den svulstiga trekanten till lock? Någonting är det i alla fall som lockar lite extra med dessa söderortssemlor.

Ser ni hur locket hänger ner lite som en lugg eller möjligen en basker. Trevligt med karaktär tycker Semmelmannen, speciellt efter det tyskt kliniskt raka snittet på gårdagens runda lock. Den här semlan tjänar på en närgången besiktning, och det mina vänner är det långt ifrån alla semlor som gör. Bullen är i varje synlig detalj perfekt gräddad med en härlig brun yta som samtidigt avslöjar spår av kardemumman. En grann syn må jag säga, och att Semmelmannen fortfarande inte ätit upp hela härligheten är en liten gåta. Allt för er, kära läsare.

Men till slut går det inte att hålla tillbaka en sådan djurisk drift som semmelätandet och locket får som så många gånger förr agera apretif. Och vilket lock! Tjockt, men framför allt saftigt och fyllt av härliga luftbubblor som indikerar en perfekt jäsning. Den här bagaren vet vad hen pysslar med, sannerligen. Ett vågat uttalande så tidigt i ätprocessen, kan tyckas? Det må va hänt, och en sund skepsism skadar sällan, men Semmelmannen har ätit ett och annat lock i sina dagar och det här var ett av de bästa.

Resten av bullen når inte riktigt lika långt fram som sitt lock, men här pratar vi anmärkningar i marginalen, för visst är det en alldeles utmärkt bulle som i många andra sammanhang hade kunnat stoltsera som en alldeles utmärkt representant för hela semmelsläktets bullar. Den är fylld av smak, tuggmotstång och saftighet. Kanske är det dock ett överskott av det sistnämnda som tillslut blir överdådigt och får Semmelmannen att fundera över bullens absoluta perfekthet. När en bulle är saftig fjädrar den heller inte tillbaka och den kan då kännas aningen degig mellan tänderna. Men som sagt, det här är på gränsen till hårklyfverier på en i övrigt magnifik vetebulle.

Eftersom livet som semmelman liksom livet i övrigt består av toppar och dalar så vet ni att för att få uppleva kulinaritet på riktigt hög nivå måste man också tröska sig igenom mediokrititet och vardag. Ni förstår säkert därför glädjen i att kunna äta sig igenom en hel semla med ett glupskt leende på läpparna och känslan av äta en semla för första gången. För här i Älvsjö tappar inte ätandet fart på grund av slarvigt komponerad mandelmassa eller dylikt. Detta är ett fingertopparnas hantverk rakt igenom från en bagare/konditor som har ett tydligt mål med sin livsuppgift, som vill säga något med sin semla. 

Mandelmassan är en strålande komposition som borde locka människor från hela länet. Kanske gläder detta också de som ställer sig frågande till kardemumma och vanilj i massan, vilket ju Semmelmannen hyllat tidigare, för här finns så vitt en glad amatör som jag kan avgöra inga sådana detaljer. Trots detta är massan alltså så god, och det beror till stor del på de intill perfektion hackade mandelbitarna och dess tydliga mandelsmak. Dessutom finns ingen översockrig karaktär utan sötman här påminner istället om honung. Det är kanske inte troligt att man använt en så dyr ingrediens, men smakintrycket är sådant glädjande nog.

Avslutningsvis grädden, som är precis så frasig och luftig som vi redan vid det första ögonkastet kunde ana. Den är inte sötad och den har ingen metallisk eftersmak. Den smakar bara len och skär grädde. Elegant, på min ära. Och den sista gräddklicken på nästippen blir en strålande avslutning på en semmelupplevelse deluxxe.

Pris, 30 kr. Vad kan en fattig man göra, annat än att sätta sig på pendeln till Älvsjö och få en kulinarisk läckerbit för priset av en chipspåse (lantchips).

Betyg: Älvsjö konditori

Utseende: 5

Lock: 5

Bulle: 4

Grädde: 5

Mandelmassa: 5

Totalbetyg: 5 sventon

Var det Semmelmannen som tog vintern till Stockholm, eller tvärtom? Klart är i alla fall att sedan andra säsongen drog igång har klimatet drastiskt förändrats för att idag kulminera (?) i en sån där vit kall dag då allting utom saker tillverkade av människan står stilla. I denna djupfrysta tillvaro smög Semmelmannen omkring med blånade fingertoppar och drömde om att berget skulle komma till Muhammed, istället för tvärtom. Vissa indikationer på att nånting sådant är möjligt har ändå givits mig, så det är inga nedkylda hallucinationer, tro mig. 

Nåväl, för första gången i år skulle dagens episod utspela sig i den lilla sömniga stadsdelen Vasastan. På Upplandsgatan närmare bestämt, numera strandsatt bland vintagebutiker med saftiga prislappar men förmodligen en gång ett avbrott bland speceriaffärer och dambutiker - oavsett vilket, Nybergs konditori har legat på hörnet mot Kungstensgatan nästan lika länge som semlan existerat i sin nuvarande form. Lätt att glömma bort kanske men när man pratar om Adolf Fredrik, kungen som sägs ha ätit ihjäl sig på semlor, så ser man säkert framför sig en pösig herre med grädde kring mungiporna. Så lär det dock inte allt ha varit, för att spritsa grädde på fastlagsbullen är en ganska modern uppfinning. Så sent som på 1930-talet sägs en gotländsk konditor ha fått för sig att spexa till hela anrättningen med vispad grädde. Och sen gick det som det gick. Hela skiten blev en världssuccé över hela Sverige. Genialiskt.

Men Semmelmannens nu är 2012 och här sitter han och har just slukat Nybergs semla i ett litet nafs. Den var ganska nätt som ni ser, långt ifrån gårdagens mastodont. Och vad som är ännu mer glädjande för ett gammalt semmelhjärta är dess härligt rundade form och spända yta. Inget tal om överjäsning här. Ett gott hantverk på den fronten, men som vanligt håller jag på att börja säga så vågar man inte luta sig tillbaka och hoppas att allting skall vara frid och fröjd för det. Inte med ett sådant fuskjobb till lock. Inte nog med att man gödslat med florsocker, nej själva locket är otroligt slarvigt klippt och saknar spets som ni ser. Här har vi en bagare som haft för mycket att göra eller som bara inte bryr sig om varje individuell semlas väl och ve. Tråkigt. Och tråkigare ska det bli, för när jag äter locket märker jag att det är så torrt att det hade platsat i valfri duvmatande pensionärs brödpåse. Skall det få vara så här år 2012? Har vi inte kommit längre? Bedrövligt.

Vad som är betydligt trevligare med Nybergs semla är min favoritkäpphäst proportionerna. Jag tycker mängden grädde här är så nära perfektion som det är möjligt. Och att grädden på just den här semlan är också precis så där luftbubblig, lätt och gräddsmakande som Semmelmannen vill ha den gör mig sådär varm i magen som annars bara en hetvägg kan. Ett rejält lyft här från den bottenlösa bedrövelse som det torra locket åsamkade inledningsvis. Mandelmassan som även om den som just mandelmassa betraktad är om inte direkt medioker så i alla fall verkligen en i mängden. Men även den räddas av sin skapares säregna sinne för precision, för även här är mängden klandervärd i förhållande till bulle och grädde. Hade man haft i mera hade mandelmassans ansiktslöshet avslöjat sig direkt, säkert även för en mindre detaljfokuserad person än Semmelmannen. 

Bullen som ju först såg så god ut, sedan fick Semmelmannen att dra öronen åt sig genom sitt bortom förnuftet torra lock, blir dock inte alls den besvikelse locket förvarnade om. Nej det här är en fullt godkänd skapelse med lagom kardemummakaraktär och som jag redan inledningsvis konstaterade en perfekt form och jäsning. Det är verkligen inte bullens fel att locket har blivit så torrt och tråkigt, för den är saftig precis som den ska vara. 

Som ni märkt samlas här högt och lågt i samma semla på ett inte alltför utmärkande sätt dessa dagar. Men den här Nybergska saken är bortsett från sitt torra lock fullt godkänd, dock utan att på något sätt briljera. Det är nästan lika svårt att springa på en semla helt utan brister som att hitta en som inte har någon positiv egenskap. Om vi genom detta kan dra slutsatsen att sen semla är som vilken människa som helst, det har vi pratat om förut och jag säger som jag gjorde då: det är för tidigt att uttala sig om den saken ännu. 

Pris: 25 kr. Billigast hittills i år. Med ett bättre lock hade det varit ett riktigt fynd. Kanske är locken av högre kvalitet när just du går in på konditoriet? Kan definitivt vara värt att chansa på till det priset.

Betyg: Nybergs konditori, Upplandsgatan 26

Utseende: 4 (locket drar ner betyget på de annars utsökta proportionerna)

Lock: 2

Grädde: 5

Mandelmassa: 3

Bulle: 4

Totalbetyg: 3,5 sventon

Om gårdagen tillbringades på samhällets och semlornas baksida, där endast den varma mjölkens trygga barm kunde lyfta semlan ur total misär så befinner vi oss idag på klassisk semmelmark. Bara några kvarter ifrån Tössebagarens borg, ivrigt bevakad av pälsar i varierande prisklass, gömmer sig nämligen dagens omsorgsfullt utvalda bageri Tomtebageriet. Det har varit long time coming kan man i allra högsta grad säga, då en test var på tapeten redan förra året. Semmelmannen var till och med inne i lokalen då deras populära temlor var slutsålda och Sturekatten fick den äran istället. Men nu, 373 dagar senare är er envise entusiast tillbaka.

Som synes är det en gigantisk semla man svarvat fram, eller är det möjligen så att den ser så stor ut bara för att den står på display bredvid sin lilla lilla semlinikusin? Det kan man lätt tro, dock var så inte fallet för när den står där på bordet framför er obetvinglige testkonstnär är det årets hittills största semla som presenterar sig. Fullt i klass storleksmässigt med förra årets kvantitetsmässiga gigant Eclair.

Vi ser redan vid vår första okulära besikning att Tomtesemlan lider av samma excess i florsockreri som Källströmsemlan igår. Istället för ett nätt nyfallet sockerfall av flor ser vi något som mer påminner om en vältrampad trottoar i rejäla minusgrader. Visst är det glädjande att man använder äkta florsocker men jag tror det börjar bli dags för Semmelmannen att utlysa ett påbud om försiktighet i pudrandet. Eller trodde man att detta skulle passera mina vaksamma ögon? Nej, det tror jag inte utan här blev tomten s.a.s. tagen på bar gärning med ett fullpudrat lock.

Tyvärr är bullen också bucklig och hård. Ett tydligt tecken på dels överjäsning och att bullen förmodligen fått stå inne aningens för länge i ugnen. Detaljerna är viktiga som ni vet, och jag skulle gissa att det endast rör sig om ett 20 till 30-tals sekunder extra. Kanske inte förödande, men det drar självklart ner helheten. 

Vad som är mer glädjande är att locket är väl tilltaget med en rejäl pyramidformad nederdel. Resultatet av tre snabba men uppenbart välriktade klipp från en fingerfärdig konditor. Och inte blir det sämre av att locket är riktigt saftigt och välsmakande. Vilken skillnad mot de senaste dagarnas torra och intetsägande lock! Vi pratar ju ändå om det första smakintrycket här så egentligen kan vikten av ett läskande lock inte nog understrykas.

Vidare så till grädden och här har man tyvärr gått i den klassiska more is more-fällan. Även om Yngwie kan ha en poäng i att mer faktiskt osvikligen är mer, så gör mer grädde automatiskt inte en bättre temla. Tvärtom. Här drabbas man av en mindre bergstopp av förvisso välsmakande men alltför välvispad grädde. Jag tror nog det räcker för er att se på bilderna för att få en känsla av hur välvispad den är. Sådana skarpa linjer i spritsningen är omöjliga att uppnå utan att blanda i någon form av bindningsmedel och det tror jag inte är fallet här. Det är åtminstone inget mina vid det här laget perfekt intrimmade smaklökar förnimmer. Grädden bör vara luftig för att få ett fullt godkännande av dem, och förutom den smakmässiga förnöjelsen det ger så kan man också känna igen en luftigt vispad grädde med blotta ögat i form av små luftgropar i densamma.

På min väg genom semlan blev det också uppenbart att bullen var just det jag kunde misstänka redan från början - överjäst och övergräddad. I genomskärning syns hur bullen är ganska platt. Ett bra exempel på en perfekt rundjäst bulle var POCK-semlan som jag hade glädjen att inta förra veckan. Att bullen är övergräddad tar sig till uttryck så att skorpan är hårdare än normalt och detta färgar smaken på bullen överlag. Det kan förstås vara gott med en välgräddad yta om det är bröd det handlar om, men nu är det ju som bekant semlor er semmelciseron är specialiserad på. 

Mandelmassan är till både konsistens och smak som ett mellanting mellan Dalarösemlan och gårdagens från Källström. Den bär inga märkbara smaksättningar utöver den inneboende mandelmassesmaken, den är inte rinnig utan har en lagom konsistens och den är heller inte sockrig i överkant. Tyvärr lyser dock de grövre mandelbitarna med sin frånvaro, vilket jag inte kan annat än beklaga. Det är vad som kunde höjt den över mängden en aning, men nu stannar den i mandelmassornas medelklass.

Överlag var denna Östermalmssemla fullt njutbar, utan att sticka ut på något sätt. Inget att författa ett brev och skicka hem alltså. Det som sticker ut är just de, förvisso små men ofrånkomliga, anmärkningar jag nämnt ovan. Med tanke på hur nära kvarterets invånare har Tössebageriet, så har man egentligen ingen anledning att välja Tomtesemlan. Om man inte likt underteckad är vetgirig uti fingerspetsarna, alternativt gör en Millenniumvandring i Semmelmannens fotspår. Men jag antar att det inte kommer hända förrän bloggen blivit film. Jag ser framför mig Michael Segerström som Semmelmannen, och varför inte Jack Black som äntligen får komma ut som karaktärsskådis i Hollywoodvarianten.

Pris: 30 kr. Billigt i dessa kvarter, och saknar man de åtta kronor ytterligare som Tössesemlan kostar så varför inte. Vid ett nytt besök kanske inte bullarna är överjästa?

Betyg: Tomtebageriet, Östermalmsgatan 92

Utseende: 3

Lock: 4 (det myckna florsockret tar bort den sista pinnen här)

Bulle: 3

Grädde: 3

Mandelmassa: 3

Totalbetyg: 3

Nu lämnar Semmelmannen Östermalm för den här gången. Området känns färdigtestat för ett tag framöver. Tycker ni annorlunda, var inte rädda att säga så.

Av kroppens sinnen är lukten det som förundrar mig mest. För även om man kan luras att tro att hörseln eller synen är de som snabbast gör att man känner igen något så undrar jag om inte luktsinnet slår dem båda i fråga om omedelelbar koppling till minnesreserven. Det slog mig när jag slog upp kartongen till dagens semla från Slussen bageri, för ur den slog mot mig en doftblandning så härlig att Semmelmannen i princip såg livets alla semlor passera revy. Doften av kardemumma, vetebulle, grädde men framför allt florsocker. Just florsocker doftar fantastiskt! Ett sådant brott mot allt som är vackert från de bagerier som använder det doftlösa dekorsockret att förvägra hederliga semmelätare florsockrets blötsöta afrodisiak. Dekorsocker borde förbjudas.

Inte nog med doften, florsockrets utseende är också det vackert som nyfallen snö medan dekorsockret i bästa fall i så fall kan jämställas med snökanonsnö. Se på den här semlan från Slussen bageri, är den inte vacker?

Locket var tyvärr ganska tunt vilket drar ner betyget en aning. När det är så här tunt går det nästan sönder när man som Semmelmannen föredrar att använda locket som en improviserad sked att skopa upp grädde med. Grädden som på denna temla för övrigt var av fin klass och klassiskt gräddsmakande - men, tyvärr överdimensionerad. Det verkar som att jag aldrig nog kan betona proportionernas betydelse i fråga om skapandet av en toppsemla. En låt blir ju inte bättre för att den är längre. Och även om Yngwie har en poäng när han säger att “more is more” så måste isåfall även storleken på bullen och mängden mandelmassa ökas. Hela Slussensemlan är av en mindre modell än vad vi är vana vid i semmelsammanhang. Det är ingen semlini (minisemla) utan jag skulle nog säga att den är ca 80% av en normalsemla. Mängden grädde däremot står inte i proportion till detta. Rubba inte semlans cirklar, är mitt enkla råd till landets semmelbagare.

Bullen är alltså inte i fullstorlek, men är saftig och allmänt välsmakande. Tydlig kardemummasmak gömd i en allmänt fräsch karaktär gör den till ett rent nöje att i åttatalet bett blixtsnabbt förpassa till magregionen. Med tanke på hur god själva bullen var hade den gott kunnat tillverkas i normalstorlek. Men det finns förstås en tanke bakom detta beslut. Frågan är bara hur denna tanke ser ut?

Till skillnad från gårdagens semla från norrort skvalpar det inte omkring mandelmassa i halva bullen. Nej här är den ganska väl avvägd. Hur smakar den då? Inte så speciellt alls måste jag tyvärr meddela. Den har inga tydliga mandelbitar i sig alls. Den har heller inga specifika karaktärsdrag som kardemumma eller vanilj, vilket ju har blivit ganska vanligt på den här sidan millennieskiftet. Föreställ er en tub mandelmassa som ni köper på ska vi säga Hemköp, men mycket mycket lösare i konsistensen. Addera en skvätt bittermandelolja till det, eller kanske inte ens en skvätt - vi säjer en droppe - så har du Slussenbageriets mandelmassa i ett nötskal. Eller i en vetebulle då. I och med att alla former av tuggmotstånd saknas i den här mandelmassan så blir den allt för grynig i min smak. Ni vet ju att Semmelmannen föredrar sin mandelmassa med tydliga bitar riven oskalad mandel och gärna med kardemumma, men det är egentligen mest prickar över ö:n. Även en klassisk mandelmassa kan gå hem hos Semmelmannen, men några mandelbitar bör ändå finnas där. Annars uppstår den här grynigheten och då blir det lätt tråkigt. 

Men på det stora hela var det här en synnerligen angenäm temla, som till det facila priset av 26 kronor gör ett stopp vid Slussenbageriet högst motiverat. Om du, helt omotiverat skulle ha vägarna förbi Slussengallerian. Hade mandelmassan varit bättre hade den rentav varit värd en omväg.

Pris: 26 kr som sagt. Inget att höja på ögonbrynen över. Visst, det var en 4/5:ars semla, men kom ihåg att det finns semlinis (Le Petit France dyker upp som ett varnande exempel) som kostar betydligt mer.

Betyg: Slussen bageri, Slussengallerian

Utseende: 4

Lock: 3

Bulle: 5

Grädde: 3

Mandelmassa: 3

Totalbetyg: 3,5 sventon

Efter gårdagens överdos skulle man lätt kunna tro att Semmelmannen håller sig borta från semlorna ett tag. Inget kunde vara mera fel. Redan när han slog upp ögonen denna kalla söndag var siktet inställt på nya smakupptäckter. Och målet för dagens resa i semlornas kulinariska värld var redan satt: Bageri balder i Sollentuna Centrum.

Men vad som verkade så lätt blev som det så ofta blir betydligt svårare. Det visade sig nämligen att semlorna var slutsålda redan vid tretiden, varpå Semmelmannen fick göra en total kursförändring och ge sig på en ganska avancerad manöver: att förflytta sig från Sollentunas Centrum till Solnas, där Balder har en filial. En pendeltågsresa och två busslinjer senare var dock uppdraget slutfört. Bageri balders “gammaldags vetesemla” var min. Man kan ju förstås fråga sig vad som är så gammaldags med en vetesemla? Är det inte en helt vanlig semla vi pratar om? En riktig gammaldags vetesemla (vi pratar pre 1930-tal här) borde isåfall serveras utan grädde. Är jag petig? Kanske det, men i detta forum håller vi hårt på att hålla hårt på begreppen. Att reda ut oklarheter. Att gå till botten med allt.

Med tanke på arbetsinsatsen för att komma över den, var det en ganska besviken semmelman som lyfte ur semlan ur sin påse då det var en tingest med högst medioker uppsyn som mötte honom. Ni ser själva att det är inte mycket omtanke som lagts på Baldersemlans yttre. En platt, trött bulle med slarvigt spritsad grädde på toppen prytt av ett dekorsockerbelagt lock som ser alldeles outsägligt torrt ut. Men här dömer vi inte helt och hållet hunden efter håren, visst är utseendet viktigt men jag har ju gång efter annan påpekat att det är insidan som räknas, så jag gav mig raskt i takt med det överlägset viktigaste i en semmelätares hela uppdrag - ätandet.

Men inte blev det roligare här. Locket var om möjligt ännu torrare än det såg ut och den grädde som slevades upp medelst detsamma var bland de smaklösare jag upplevt. Tack vare gårdagens stora semmeltest och umgänge med diverse afiscionados i branschen har jag nya kunskaper i vad som karaktäriserar grädden, och det handlar om vad den är uppblandad med. En gemensam iakttagelse igår var hur en grädde som förmodas vara utspädd med vatten istället för mjölk dels har en mycket fattigare smakkaraktär, dels stannar smakupplevelsen kortare tid i gommen men framför allt och det är inte alls roligt så ger den lätt en viss metallisk eftersmak. Har ni upplevt det så vet ni precis vad jag menar. Och just sådan var Baldersemlans grädde. 

Nu behöver en sämre eller till och med dålig grädde inte automatiskt innebära en dålig eller misslyckad temla (vilket vi också märkte under gårdagens mastodonttest). När grädden blandas med bullen och mandelmassans alla smakkaraktärer uppstår någonting större än varje enskild beståndsdel. Så hur fungerade resten av Baldersemlans delar ur ett användarperspektiv?

Tyvärr blir svaret även här, sådär. Eller rätt illa faktiskt. Bullen var riktigt fattig på kardemummasmak, och utöver det var den torr och allmänt tråkig. Sämre än en division två-semla inköpt i valfri livsmedelsbutik faktiskt. Liksom dessa budgetsemlor kan den möjligen vinna på att ätas som hetvägg då mjölken kan hjälpa till att frigöra smaker i bullen. Så kan det förstås vara. Men en budgetsemla kan man köpa på Ica för 12,90. Den här semlan kostade det dubbla: 35 sura riksdaler. Så ska det inte få vara. 

Än mandelmassan då? Nog för att det var den enskilda beståndsdel som var…ok, inte mer men här hade man gödslat med mandelmassa till en sådan grad att den rentav vällde ur bullen under intag. Helt feltänk, för det vet ni ju kära läsare att det är proportionerna som gör en bra mandelmassa. Och om man nu nödvändigtvis vill låta massan ta ett sådant utrymme är väl det minsta man kan begära åtminstone att den är god?

Pris: 35 kr. Ett rån. Det går inte att beskriva på något annat sätt.

Betyg: Bageri balder, Solna Centrum (säljs också i Sollentuna Centrum)

Utseende: 1

Lock: 2 

Bulle: 1

Grädde: 2

Mandelmassa: 3

Totalbetyg: 1,5 sventon. Det går inte att rekommendera den här semlan till någon.

Efter pilotavsnittet igår kan det väl bara bli bättre tänker nog både ni och Semmelmannen himself. Och visst, intrigen tätnade snabbare än man hann säja lösskägg. Apropå detta har det på omvägar nått mig information som säger att bagerierna håller utkik efter Semmelmannen. Man tror sig dessutom ha sett honom, och mejlar honom denna info. Det roar mig mycket, kan jag säja. Ponera att Semmelmannen är en redan känd person, varför inte Doktor Alban Nwapa tillexempel. För att nämna någon. Sannolikheten att man då skulle lägga pannan i djupa veck och tänka: “hm undrar om inte det där är Semmelmannen?” är ju väldigt väldigt liten. Snarare är väl tanken som flyger genom huvudet: “herre min skapare, det är ju Doktor Alban!”. 

Jaja, chansen att man skulle få se Doktorn vid Hornstull är väl ungefär lika stor som att Fettisdagen skulle börja infalla på en lördag. Det var nämligen i denna stadsdel Semmelmannen lade vantarna på dagens diamant. Bakom den åttafiliga motorvägen vid Västerbrons fäste gömmer sig Heleneborgsgatan, och på numero 19 gömmer sig ett litet litet konditori slash chokladdelikatesshak vid namn POCK. Som naturligtvis inte kan stå för nånting annat än Per Olsson Choklad och Konditori. Glasklart!

Ni är några stycken som vurmar för detta ställe, så det var inte bara inramade diplom från Konditor-SM som gjorde att Semmelmannens förväntningar var förhållandevis högt skruvade.

Och det är, snökanoner och Rysslandskyla till trots, omöjligt för en semmelman att inte dra på mungiporna när man ser såna här darlingar!

Välfyllda så till bredden med grädde och framför allt mandelmassa signalerar de här semlorna bara en sak: kom och ät upp mig. De kan liksom inte skyla sig, men som ni ser håller POCK:s bagare proportionernas principer lika högt som någonting annat - ett måste för att uppnå perfektion i Semmelmannens petiga värld.

Nu råkade tyvärr locket bli fraktskadat på just mitt exemplar, men det förtar inte totalintrycket eftersom florsockertäcket var exemplariskt från början. Det är sannerligen skillnad som natt och dag på gårdagens oinspirerande dekorsockrade torrlock och POCK:s vackra, sockerdoftande florsocker. Som när jag lyfter på locket dessutom yr alldeles kort i luften som nyfallen snö. Sagolikt. Och detta lock är även i sin utformning bland de bästa jag haft nöjet att stifta bekantskap under min kaloristinna karriär.

Trekantigt, rejält och saftigt. Ofta när bagare strävar efter stora lock vänder man sig till det säkra kortet, det runda locket. Som ibland kan ta sig aningen bisarra uttryck, som Riddarbageriets semla förra året, där det knappt gick att säga vad som var över- och underdel. Men POCK-bagaren väljer inga såna genvägar. Nej, man snittar ut ett trekantigt lock som står helt på egna ben både när det gäller storlek och tjocklek. Det här var ett lock att minnas, så mycket är säkert.

När Semmelmannen sedan går vidare för att angripa själva bullen är det en fast sådan jag håller i min hand. Den balanserar väl i handen, den exemplariskt välgräddade bullen har en fin skorpa som svarar emot bra vid tryck. Sen har vi då detta med mandelmassan, som alltså här inte får nöja sig med en grop mitt i bullen utan tillåts ta plats, tillåts svämma över på ett väldigt osvenskt sätt. Och vet ni vad, kära vänner, Semmelmannen charmas av detta. Rent teoretiskt alltså. För principen bygger ju på att mandelmassan är god. Eftersom det svårligen (på ett naturligt sätt) går att äta en sådan här semla utan att få både grädde, mandelmassa och bulle i munnen samtidigt så sitter man ju där med hela härligheten så att säga. Vare sig man vill eller inte. Men i det här fallet vill man det. Det är en mycket god mandelmassa, om än inte utmärkt. Den har en bra karaktär av äkta, oskalad, mandel och är möjligen även smaksatt med kardemumma. Just det senare är inte helt lätt att avgöra eftersom bullen har en sådan distinkt kardemummakaraktär. Kanske är det den som tar över, kanske är det båda två som gemensamt fyller gommen med glädje. Trevligt är det i alla fall. Vad som inte är lika roligt, och som ganska snart blir lite väl uppenbart är mandelmassans övertydliga sockrighet. Det knastrar mellan tänderna av sockret. När det borde varit ljudet av mandeln som mals. Efter ett tag kan jag inte tänka på annat än små små sockerkorn. Naturligtvis behövs sockret, men här tar det över på ett oangenämt sätt. Kan man komma runt detta på något vis, undrar ni? Är honung lösningen? Mitt imaginära förstoringsglas åker blixtsnabbt upp i huvudet när Semmelmannen inser att detta måste undersökas. Kanske redan till imorgon mina unga vänner? 

Grädden är inte mycket att orda om när man har att göra med ett sådant gediget hantverk. Den är härligt luftig och har en imponerande len konsistens med en alldeles särdeles gräddig gräddsmak. Helt osötad är den också, vilket vi ska vara speciellt tacksamma för med tanke på mandelmassans överflöd på den fronten.

Sammantaget har vi här att göra med en semla i det absoluta toppskicket i vår lätt snötäckta huvudstad. Lyckas man komma runt problemet med den översockrade mandelmassan blir POCK:s bidrag till semmelhistorien svårt att bortse från. Och allt detta till ett fullt acceptabelt pris av 30 pastejbagare. Toppen!

Pris: 30 kronor. Alldeles alldeles lagom dyrt för en sådan kvalité.

Betyg: POCK, Heleneborgsgatan 19

Utseende: 5

Lock: 5

Bulle: 5

Mandelmassa: 4

Grädde: 5

Totalbetyg: 4,5 sventon

Mina kära vänner. Det är nu på dagen ett år sedan någon på allvar började ta Stockholms semlor på allvar. Någon som inte nöjde sig med dagspressens torftiga tester av fyra, fem eller på sin höjd åtta semlor. Någon som kunde se skillnad mellan äkta florsocker och ett piratkopierat. Någon som äter utan att sluta, någon som lever enligt den gamla klassiska devisen att love is like a heat vägg.

Ni vet vem jag talar om. Semmelmannen. Det trekantiga lockets riddare, hetväggens försvarare och mandelmassans bemästrare. Som på allmän begäran nu är tillbaka för en andra säsong. Som på ett både enkelt och genialiskt sätt är kortare än förra året, eftersom fettisdagen i år infaller redan den 21:a februari. Alltså fortfarande på en tisdag.

Men nog om allt detta. Ni är här för att ni vill läsa om semlor. Fettisdagens placering i almanackan, med fullmånar i mars, påsken och förtisju dagar und so weiter, den kan ni kolla opp på annat håll.

Semmelmannen gjorde som Andres Lokko, tog sig tillbaka till Kungsholmen en gång för alla. Nja, det får stå för honom. Där stod jag i alla fall, på en oansenlig gata framför ett litet oansenligt bageri. Vi kan kalla det Pipersbageriet. Själva har de valt att kalla det Pipers bageriet. Oklart varför. Men jag gick ändå in, lade mina surt förvärvade 28 kronor på disken och i utbyte för detta fick jag alltså med mig min alldeles egna semla. Med trekantigt lock och allt.

Den initiala glädjen över lockets utformning förbyttes dock ganska fort mot besvikelse, eftersom locket var torrt och tråkigt både visuellt och i gommen. Tråkigt. Och det blev ju inte bättre av att, som ni kan se mina vänner så tycker man inte att Piperssemlan är värd att prydas med äkta florsocker utan använder sig av EPA-varianten dekorsocker. Semmelmannen lurar man inte! Inte bara ser dekorsockret tråkigare ut än en växthusdrabbad alptopp, den har ingenting av den härligt, nästan fuktiga söthet som florsockret äger.

Vidare till bullen då, som är en betydligt angenämare upplevelse. Den är stor, den är saftig men den är framför allt lätt och luftig. Dock är den inte speciellt rik på kryddornas krydda, kardemumma. Även om vi kan se spår från den i bullen så är det inget som märks nämnvärt när den träffar Semmelmannens smaklökar. Tyvärr. Men att bullen är stor, det märks genast. Trots att Semmelmannens mun för säsongen har antagit en nästan Jaggersk skepnad så krävs här tre stora bett innan jag ens snuddar vid mandelmassan. Å andra sidan, kanske är det lika bra det. För mandelmassan är en besvikelse. En typisk dussinprodukt. En sådan du kan visualisera dig massproducerar i gigantiska storkökshinkar från Hammenhögs plast. Som har en bitter gryning smak och förvisso bjuder på visst tuggmotstång, men ditt inre skriker DET HÄR ÄR INTE MANDEL. Och du ska alltid lyssna på ditt inre. Det är naturligtvis aprikoskärnor, och den här mandelmassan är naturligtvis inte värd mer utrymme.

Grädden är väl det som räddar upp det hela något så när i slutändan. Den är fint luftig och vad jag skulle betrakta som relativt nyvispad och fräsch. Osötad och lagom tilltagen. Men heller inte mer än så. En sån grädde som ingen ser, ingen hör men heller ingen stör. Ja ni fattar.

Sammantaget får jag väl på mitt karaktäristiska vis citera ingen mindre än mig själv, då jag faktiskt ätit Piperssemlan förut, närmare bestämt vid testen för SVT:s ABC-nytt. Det var ingen fullödig test, men jag kan nu ändå knappt elva månader senare se hur rätt jag hade: “[…]står inte ut på något sätt. Besök Bulleboden istället.” 

Andra säsongens första semla blev alltså en ganska intetsägande historia, som det så ofta kan vara. Man måste naturligtvis ta sig igenom även dem för att hitta till guldkornen. Om detta är vi nog helt överens. Så tills imorgon lyfter jag ödmjukt på hatten och uttrycker än en gång vilken ära det är för mig att ni är här.

Pris: 28 kr. Ett pris som kan få en att tro att smörbristen aldrig existerade. Utan som vanligt bara var en chimär för nånting helt annat. Men med tanke på semlans relativa mediokritet så är det inte prisvärt utan kanske nån krona för mycket kan jag tycka.

Betyg: Pipers bageriet, Pipersgatan 20

Utseende: 3

Lock: 2

Bulle: 3

Mandelmassa: 2

Grädde: 3

Totalbetyg: 2,5 sventon

Av alla de oräkneliga (alltså egentligen inte men vem orkar räkna?) bageritips som skickats till Semmelmannen är det ett som dyker upp oftare än andra - Lux dessert & choklad. Deras semlor säljs inte bara i den lilla butiken på den lilla Essingen utan även i fiket på Fotografiska. Och de sägs vara något alldeles extra. Sånt lockar förstås. Och eftersom Semmelmannen tillhör den där typen som gärna sparar det godaste till sist, så är det med detta i baktanke som Luxsemlan fått vänta så här länge.

En mycket mycket trevlig detalj är att semlan tillverkas a la minute. Dvs vid beställning spritsas grädden på och semlan florsockras. Jag vet inte hur det fungerar på Fotografiska, men man får väl anta att det inte fungerar så där. Men i butiken på Essingen är det så det går till och det borgar naturligtvis för en ständigt färsk upplevelse samtidigt som det skickar signaler om ett stort intresse för kvalitet.

Eftersom det inte finns någon kaféverksamhet utan Lux dessert & choklad endast säljer för avhämtning blir det till att äta semlan på hemmaplan. Och döm om min förvåning när jag öppnar kartongen och ser att denna utlovade delikatess ser misstänkt dåligt gräddad ut (då menar jag givetvis gräddningstid och ingenting annat). Så här ljus bör inte en bulle se ut. Det är synd, för i övrigt ser semlan mycket aptitlig ut. Men eftersom jag har att göra med en potentiell testvinnare tänker jag givetvis inte låta den okulära besiktningen utgöra ett facit. Här ska ätas! Och eftersom semlan luktar väldigt gott av kardemumma, färskvispad grädde, och florsocker är jag ju inte direkt svårflörtad om man säger så.

Men. Redan vid locket besannas farhågorna. Det smakar jäst. Mycket jäst. Med tanke på den fina håligheten som går att skönja redan på lockets underdel verkar detta inte bero på för kort jästid, utan nu börjar indicierna verkligen rada upp sig för fällande dom gällande gräddningstiden.

Den stickiga jästsmaken följer med och förstärks sedan genom hela ätprocessen. Alla som nån gång ätit deg vet hur jästsmaken finns där. Och flera gånger är det den tanken som dyker upp i Semmelmannens huvud. Det smakar helt enkelt deg. Och då är ändå inte bullen degig. Mycket märkligt, och tråkigt.

För i övrigt är semlan en riktig delikatess. Mandelmassan är precis som ryktet sagt helt strålande. Och vad som verkligen gör att det vattnas i munnen på er dedikerade munskänk är att man har kardemumma i mandelmassan. Precis som hos Tössebageriet. Den här mandelmassan är dock aningen mer ska vi kalla det skrapig? Man kan liksom känna hur sockret och mandeln skrapar mot varandra i munnen. Mycket intressant, annorlunda och angenämt. En av Stockholms bästa mandelmassor utan tvekan.

Den nyspritsade grädden har också den alla de egenskaper som kännetäcknar en riktig toppsemla. Luftig, fräsch och i precis lagom mängd för den storlek på bullen man valt. Bara att lyfta på hatten. Grädden och mandelmassan var faktiskt så välsmakande att Semmelmannen satte i sig hela härligheten med en sån fart att han glömde sin vana att dokumentera den halvätna semlan!

Men den jästsmakande bullen kan vi tyvärr inte bortse från. Synd att man slarvar bort sina möjligheter på det viset. I alla andra aspekter visar man på gedigen kunskap, hantverk och fingertoppskänsla. Och så är bullen inte färdiggräddad! Verkligen olyckligt.

Pris: 32 kr. Bra pris för vad som trots allt måste betraktas som en kvalitetsprodukt.

Betyg: Lux dessert & choklad, Patentgatan 7

Utseende: 4 (det ogräddade yttre drar ner vad som annars varit ett toppbetyg)

Lock: 4 (se ovan)

Bulle: 2

Mandelmassa: 5

Grädde: 5

Totalbetyg: 4 sventon

Trettio olika semlor! När åt NÅGON så många olika semlor under en månad? Är Semmelmannen unik? Ja det får jag väl ändå lov att säga. Men det unika ligger inte i ett tvångsmässigt behov att äta dessa semlor. O nej. Vad det handlar om är en genuin och äkta kärlek för semlan, detta bakelsernas moder. 

Ett bageri som många anser bär på samma äkta kärlek är Ett bageri på Jungfrugatan. Irra inte omkring vid Östermalmstorg, nej Ett bageri ligger nästan längst norrut förbi Valhallavägen. Det är ett hål-i-väggenställe som direkt skickar en jordnära och genuin känsla när man går in genom dörren. Och semlorna ser rasande aptitliga ut!

Har ni sett ett sådant jättelock! Hur de lyckats klippa det ur den lilla bullen framstår verkligen som ett mysterium. Ett härligt vitt florsockerpuder gör mig glad. Det var ju faktiskt något som inte ens gårdagens förälskelse från Stinas bageri lyckades erbjuda. Det lyste dekorsocker lång väg. Inte ett spår av torrhet går heller att känna i detta lock. Saftigt men ändå spänstigt låter det oss glänta på dörren till den här söta mjuka lilla sakens personlighet. Mycket trevligt.

Med mig på dagens bageribesök är en fotograf från en morgontidning. Det är inte lätt ens för en afiscinado att se anonym, kunnig och avslappnad ut när man äter en temla. Alla besitter inte den kände praktiserande privatdetektivens naturliga fallenhet att svälja semlan hel. Och det vore också att gå miste om så mycket.

Ett bageris semla är så mjuk att den är svår att hålla i utan att klämma ihop den. Inte mycket stadga i den bullen. Smaken är det inget fel på, men utan någon som helst stadga blir det inte bara svårätet, utan också lite för lättätet. Det finns liksom inget tuggmotstånd överhuvudtaget. Likadant med grädden. Det här är den mest lättvispade grädden hittills. Nog håller den ihop, det är inte det, men den är så mjuk att den liksom bara smälter i munnen på ett vis som för tankarna till hemgjorda semlor. Så är det något man föredrar har man mycket att hämta här. 

Bullens obefintliga stadga följer en genom ätandet och går tyvärr inte att fly från. På sätt och vis påminner semlan här om Stadmissionens/Grillska husets semla, i det att den så mycket blir en munsbit. Semlan trycks ihop mellan fingrarna, grädden är otroligt lättäten, och vips fyra fem tuggor senare är hela semlan borta. Och man vill ha en till. I normala, eller ska vi snarare säga i de flesta, fall når man fram till mandelmassan, stannar till där och reflekterar innan den unika kombinationen grädde/bulle/mandelmassa blandas i gommen på ett himmelskt sätt. Här slukas bullen ofrivilligt i ett sånt tempo att mandelmassan inte får det utrymme den förtjänar.

För det är sannerligen inget fel på mandelmassan. Grova, kantiga mandelbitar som smakar äkta och mycket. Dock med en lite för bitter smak i min smak överlag. Huruvida detta härrör från äkta bittermandel eller den nuförtiden så vanliga bittermandeloljan vet jag inte. Men det är en anmärkning i marginalen. 

Tyvärr blir det med eftertankens visa eftersmak svårt att komma runt den alltför mjuka bullen. Att det kan vara en nackdel att man sätter i sig en semla för snabbt låter väl vansinnigt för gemene man, men jag tror att ni som ätit några semlor i sina dagar vet vad jag pratar om. Det här var en munsbit mer än något annat. Något man slukar när ingen annan ser, och sen får man se till att torka bort grädden från näsan så man inte blir avslöjad.

Gillar du hembakade semlor och är ute efter en liknande känsla, och dessutom råkar bo åt Gärdet-hållet, ja då tycker jag du ska ta en sväng förbi Ett bageri. Vill du ha en exklusivare semla, ja då åker du ner på Karlavägen till Tösses istället. Inget är mer rätt än något annat. Vissa dagar är man sugen på falukorv med makaroner. Andra dagar duger inget annat än pilgrimsmusslor med exklusiva tillbehör.

Pris: 30 kr. Bra pris på en bra semla. Köp två. Du äter upp dem lika snabbt som en halv från Saturnus!

Betyg: Ett bageri, Jungfrugatan 70

Utseende: 4

Lock: 5

Bulle: 3

Mandelmassa: 4

Grädde: 4

Totalbetyg: 4 sventon

Människor passerar här i 100 000-tal dagligen. Men ingen har egentligen nån lust att vara där. Och precis här ligger ett bageri. Nej, det är inte Bagarn i Hornstull vi pratar om. Bättre upp. Jag är på Sergels torg. Där Rolf Machnow mötte baseballigan i ett onödigt berusat tillstånd och det ena ledde till det andra ledde till att GW skrev polisroman som blev film. I en sån ångestdal förväntar man sig knappast hitta livets goda. Men som så många gånger förr kanske det ändå är så att det är där man minst anar det man borde leta som mest. 

Och som ni ser skapar Sergelbagarna riktigt propra Semlor. En riktig semmelsemla. En njutning som får det att tåras i ett gammalt semmelöga. Med strålande fin bullform, skarpt, distinkt spritsad grädde och ett läskande litet (för litet?) trekantigt lock visar Sergelbagarn redan i det här skedet att man förstått vikten av att semlan föräras ett delikat utseende. Att den här semlan och det jag åt igår från Ritorno faktiskt bär samma namn är ju egentligen obegripligt. Men ofrånkomligt. Och det är väl nånstans där jag kommer in i bilden som konsumentupplysande entusiast. Semmelstockholm kan vara en hård och kall värld utan någon som leder en rätt.

Locket är precis lite för litet. Det smakar bra och är lagom tjockt, men några bredare anslagsvinklar med bagarsaxen från bagarn hade tagit det till fulländning. Den äkta, fina florsockersmaken går fram tydligt och bra precis som man kan begära.

Den fina smaken är inte bara ett lyckokast utan går vidare in i bullen. Både utseendemässigt och smakmässigt har Sergelsemlan mycket gemensamt med Gunnarssons. Ett gediget hantverk. Lagom mängder salt och kardemumma ger bullen precis den rätta smaken, och den har också en spänst som indikerar både lagom jäsning och gräddtid. 

Grädden är raka motsatsen till gårdagens smörkärniga misslyckande från Odengatan. Ledigt lätt och med en nästan avslappnat luftig konsistens är den precis så silkeslen som semlans grädde bör vara för maximal ätupplevelse. Att man sedan låtit grädden få en så exakt mängd rent proportionellt visar på fingertoppskänsla och erfarenhet. För även om mandelmassan är semlans själ och på så vis den tydligaste markören för en semlas kvalitet, så avslöjar obarmhärtigt en slarvig grädde en bedragare från en bagare.

Likheterna med Gunnarssonssemlans smaker och kvalitéer fortsätter även i mandelmassan. Precis som hos den finns i Sergelsemlan tydliga mandelbitar som ger en bra konsistens. Den sticker inte ut på något sätt egentligen. Likt schakalen skulle den smälta in bland andra goda mandelmassor. Det är förstås ingen nackdel att den är god, men avsaknaden av egentliga särarter gör den svårdefinierad. Kanske är det de oskalade mandelbitarna jag saknar? Kanske är det ett uns bitterhet som saknas, liksom hos Gunnarssons? Hur det än är så drar Semmelmannen en suck av lättnad över att han återigen fått äta en god mandelmassa. Gårdagens ammoniakanfrätta Ritornomassa kan vi förhoppningsvis skicka till glömskans länder.

Totalt sett var detta som ni förstår en lättäten njutning. Den når inte Xoko eller Tössebageriets superstarstatus. Men den är en semla jag kan rekommendera till vem som helst. Med andra ord just de som befinner sig vid Sergelbageriet.

Pris: 34 kr. Något över medel. Men semlan är betydligt över medel, så det får vara ok.

Betyg: Sergelbageriet, Sergels torg

Utseende: 5

Lock: 4

Bulle: 4

Grädde: 5

Mandelmassa: 4

Totalbetyg: 4,5 sventon

Ritorno var länge Odengatans ohotade stolthet i cafévärlden. Två karlar med gigantiska mustascher styrde Ritornoskeppet med stadig hand, och hade Facebook funnits på 90-talet hade hela Ritornocheck-ins dominerat vilken feed som helst. Ett exempel på Jan Gradvallifiering? Kanske. Under en period expanderade tillochmed Ritorno och lät bygga om vägg-i-väggbutiken till en slags Ritorno deluxe. Lite märkligt kan man tycka i efterhand eftersom hela Ritornos inneboende charm ligger i att det verkligen inte är deluxe. Och mycket riktigt fick man gå till reträtt ganska snart. Ritornos storhetstid känns allt mer avlägsen. Inredningen är densamma, men mustaschmännen är borta.

Nu var det några år sedan Semmelmannen rutinartat besökte stället, men jag drar mig till minnes att det i alla fall fanns en tid när deras semlor ansågs så speciella att de lyckades vinna något test. Hur är det då med den saken anno 2011?

Här har vi alltså ett konditori som helt och hållet köpt myten om grädden. Proportionerna är stukade. Är det här en grädde med semla? Det lilla locket ligger ovanpå och ser obekvämt ut. Helt utan kontakt med sitt ursprung. Det bådar inte gott.

När jag sätter tänderna i denna en gång stolta konditoris lätt vanskapta semla är det ett par saker som jag direkt reagerar på. Det första är bullen. Den är svampig och smakar lite jäst. Påminner om vetebullar från valfritt storbageri som legat förpackade i plast på ICA och säljs i “gör din egen semla”-kampanjer. Sen kommer jag till grädden. Ojojoj här har vi glömt att stänga av elvispen! Grädden är så hårt vispad att den nästan börjar korna sig. Inget av den luftighet och lätta porösa känsla man kan förvänta sig hos en bra semla finns här. Det här känns kalorifyllt och klistrigt. Ska såna här nybörjarmisstag få förekomma på den här nivån? På en av Stockholms huvudgator? Det är inte bra. Observera den gryniga, nästan till smör vispade grädden.

Men det ska bli värre. För när Semmelmannen når fram till Mandelmassan, då börjar han verkligen misströsta. Den lämnar efter sig en vass eftersmak som nästan för tankarna till ammoniak. Kan det vara en övertro på bittermandelolja? Jag vet inte, men jag vet att jag aldrig har smakat något liknande i en semla. Utöver denna bisarra smak bär mandelmassan också avarternas alla kännetecken. Den är sockrig och grynig, och har ingen hackad mandel. Vad den i stället har är hyvlade mandelspån, sånt som vem som helst kan köpa i affären. Det är så slappt att det saknar motstycke. Den här mandelmassan är på gränsen till oätlig. 

Nej Ritorno. Era glansdagar är sannerligen bakom er. Åtminstone på semmelfronten. Inte nog med att proportionerna är galna. Dessutom är de överdimensionerade mängderna grädde och mandelmassa rentav osmakliga. Varför denna excess av något som inte ens smakar gott? Vad jag minns serverar ni en god tallrik falukorv med mos, som passar utmärkt en trött lördag klockan tolv. Vi försöker med det istället, om vi ses igen.

Pris: 32 kr. Det kan inte vara värt det. Men det vet man ju inte innan.

Betyg: Ritorno, Odengatan 78

Utseende: 2

Lock: 3

Bulle: 2

Mandelmassa: 1

Grädde: 1

Totalbetyg: 1,5 sventon